Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Jag ger mig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
händer, att man inte heller här blef nöjd. Godt
och väl. Hvad gjorde man då? Jo, man gick till den
kollegiala öfverrätten. Hur var den sammansatt? Jo,
af ecklesiastika ombud, som utgjordes af de advokater,
som ingenting haft att göra utan bara sett på hur
sällskapsspelet spelats vid de båda föregående rätterna,
som sett hur korten blandats, kuperats och spelats
ut och som talat med alla spelarne om det och nu
kommo med friska krafter att som domare afgöra
saken till allas belåtenhet. Missnöj dt folk talade nog
om korruption i Commons, snikenhet i Commons och
nödvändigheten af att reformera Commons, sade till
sist mr. Spenlow mycket högtidligt; men när en
bushel hvete stått högst i pris, hade man haft mest
att göra i Commons, och med handen på hjärtat skulle
man kunna ropa till hela världen: »Rör vid
Commons, och landet går under!»
Till allt detta lyssnade jag uppmärksamt, och fastän
jag tillstår, att jag hade mina tvifvel om att landet
stod i så stor förbindelse hos Commons som mr.
Spenlow påstod, böjde jag mig aktningsfullt för hans
åsikt. Det där om priset å hvete per bushel
öfversteg min fattningsgåfva, det erkände jag villigt, och
det tycktes ha afgjort frågan. Än i denna stund
har jag inte kommit på det klara med hvetebusheln.
Lifvet igenom har den dykt upp i sammanhang med
alla möjliga ämnen och tillintetgjort mig. Jag vet
ännu inte riktigt hvad den har med mig att göra eller
hvad rätt den har att förkrossa mig vid så många
olika tillfällen; mien närhelst jag får se min gamle
vän busheln framknuffas — ty så presenteras den
alltid — ger jag saken förlorad.
Detta är en afvikelse. Inte var jag den som
ville röra vid Commons och bereda landets
undergång. Genom min tystnad uttryckte jag pliktskyldigast
mitt bifall till det jag hört af den mig i ålder och
kunskaper öfverlägsna mannen, och vi talade om
»Främlingen» och den dramatiska konsten och
hästarna, tills vi stannade utanför mr. Spenlows port.
Till mr. Spenlows hus hörde en vacker trädgård,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
