Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVIII. Mr. Micawbers stridshandske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
519
han föreslå mig nu på hemvägen. Det är på en
annan jag har mitt namn.»
»Jag hoppas, att det inte går på tok med den»,
sade jag.
»Det hoppas jag med», sade Traddles. »Det kan
det väl knappast, ty han sade mig härom dagen, att
den var klarerad. Det var just mr. Micawbers uttryck
— klarerad.»
Mr. Micawber tittade just då upp till oss, där vi
stodo, och jag hann endast upprepa min varning.
Traddles tackade mig och gick utför trappan. Men
då jag såg honom så välvilligt med mösspåsen i
handen gå ned och bjuda mrs. Micawber armen, var
jag allt mycket rädd, att han hals öfver hufvud skulle
bli slungad in på penningemarknaden.
Jag återvände till min brasa och satt halft
leende, halft allvarligt och begrundade mr. Micawbers
karaktär och vårt förhållande till hvarandra sedan
gammalt, då jag hörde snabba steg komma uppför
trappan. Först trodde jag det var Traddles, som kom
att hämta något mrs. Micawber glömt, men då stegen
kommo närmare, kände jag igen dem, och mitt hjärta
klappade, blodet strömmade till mitt ansikte — det
var Steerforth.
Agnes’ bild var mig aldrig främmande, och hon
lämnade aldrig den helgedom i mina tankar — om
jag så får uttrycka mig — där jag från början insatt
henne. Men då han steg in och stod framför mig
med uträckt hand, förvandlades det mörker, som
fallit öfver honom, till ljus, och jag kände mig både
förlägen och skamsen för att jag t vif lat på någon
som jag höll så varmt af. Henne älskade jag icke
mindre för det; jag tänkte fortfarande på henne som
på mitt lifs goda, milda ängel; jag förebrådde mig
själf, icke hennej, att jag gjort honom orätt, och
jag skulle ha underkastat mig hvilken godtgörelse|
som helst, om jag kunnat uttänka någon sådan.
»Se god dag Bellis, du gamla gosse, jag tror
du blifvit stum!» sade Steerforth, med ett muntert
Skratt, i det han först hjärtligt skakade min hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
