- Project Runeberg -  David Copperfield /
553

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXI. En större förlust

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

553

alla fall», sade mr. Peggotty i det han hejdade sitt
skratt och:slog ihop händerna, »för se här är hon!»

Men det var Ham ensam. Regnet måtte ha
tilltagit sedan jag kom in, ty han hade på sig en stor
sydväst, som slokade ned öfver ansiktet.

»Hvar är Em’ly?» sade mr. Peggotty.

Ham gjorde en rörelse med hufvudet, som om
hon varit utanför. Mr. Peggotty tog ljuset från
fönstret, putsade det, ställde det på bordet och lagade
ifrigt om elden, då Ham, som inte rört sig ur fläcken,
sade:

»Master Davy, vill ni komma ut ett ögonblick,
för Em’ly och jag ha något att visa er.»

Och så gingo vi ut. Då jag gick förbi honom
i dörren, såg jag till min förvåning och förskräckelse,
att han var dödsblek. Han sköt hastigt ut mig i
fria luften och stängde efter oss. Men det var bara
vi två.

»Ham!» sade jag. »Hvad har händt?»

»Master Davy!» O, den arme, hur förfärligt grät
han icke!

Jag stod som förlamad vid åsynen af en sådan sorg.
Jag viet inte hvad jag tänkte, hvad jag fruktade. Jag
kunde bara se på honom.

»Ham, stackars gosse! För Guds skull säg mig,
hvad har händt?»

»Min älskling», svarade han, »mitt hjärtas stolthet
och hopp, hon som jag velat och än i denna stund
vill dö för, master Davy, — hon är borta!»

»Borta?»

»Em’ly har rymt! Ni kan tänka er, master Davy,
på hvad sätt hon rymt, när jag ber min gode och nådige
Gud hellre döda henne, som är mig kär öfver allt
annat, än låta henne gå till fördärf och vanära!»

Det ansikte han vände mot den molnbetäckta
himmeln, hans darrande händer, hela gestaltens ångest
förbinda sig än i denna stund för mitt minne med den
där ödsliga sandheden. Där råder alltid natt, och
han är det enda staffaget i taflan.

»Ni är en lärd man», sade han brådskande, »och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free