Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXII. Början af en lång resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
»Hvarenda kväll», sade mr. Peggotty, »skall, lika
regelbundet som kvällen kommer, ljuset stå där och
lysa genom den gamla rutan, så att, om hon råkar
att få se det, det skall liksom vinka till henne och
säga: ’Kom tillbaka, mitt barn, kom tillbaka!’ Och,
Ham, om det någonsin sedan det blifvit mörkt
knackar på din fasters dörr, särskildt om knackningen
är svag, så skall du inte gå och öppna. Låt du
faster göra det, så att det blir hon — inte du —•
som tar emot mitt fallna barn.»
Han gick nu framför oss och fortfor några minuter
att göra det. Under tiden såg jag återigen på Ham,
och då jag märkte, att hans ansikte bibehöll samma
uttryck som nyss och att hans ögon alltjämt voro
riktade mot ljusningen vid synranden, rörde jag lätt
vid hans arm.
Två gånger nämnde jag hans namn i samma
ton, som om jag velat väcka en sofvande, innan han
hörde mig. Då jag slutligen frågade honom, hvad
han tänkte på, svarade han:
»På hvad som ligger för mig, master Davy, och
det där borta.»
»Menar ni det lif, som ligger för er?» Han hade
virrigt pekat åt hafvet.
»Ja, master Davy. Jag vet inte riktigt hur det
är fatt, men det föreföll mig som om — som om slutet
på det skulle komma därbortifrån». Han såg på mig
som om han hållit på att vakna, men det beslutsamma
uttrycket var oförändradt.
»Hvilket slut ?» frågade jag, fattad af min förra
fruktan. I ! 1 ,
»Jag vet inte», sade ban tankfullt, »men jag
erinrade mig, att början på alltsammans hade skett här
— och så kom slutet. Men nu är det öfver», sade
han till svar på min blick, »ni behöfver inte vara
rädd för mig, jag är bara litet bortkommen; jag
känner mig så konstig», hvarmed han menade, att
ban icke var sig själf utan alldeles förvirrad.
Mr. Peggotty hade stannat för att invänta oss.
Vi gingo fram till honom och sade intet mera. Minnet
36. — Dickens, David Copperfiela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
