Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Lycksalig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
Ju större dimensioner bedrägeriet och bekymren här
i världen antogo, desto klarare och renare lyste Doras
stjärna ned från sin höjd. Jag tror inte, att jag
hade bildat mig något egentligt begrepp om Doras
härkomst eller gjort upp för mig i hvilken grad hon
var befryndad med väsen af en högre ordning, men
nog vet jag, att jag med harm och förakt skulle
afvisat ett så orimligt påstående, som att hon helt
enkelt var människa, hon som andra unga damer.
Om jag så får uttrycka mig var jag alldeleß
genompyrd af Dora. Jag var inte endast öfver öronen
förälskad i henne, men jag hade rent af gått upp
i henne. Bildligt taladt skulle man kunnat vrida ur
mig så mycket kärlek, att det varit tillräckligt att
dränka en annan; och ändå skulle jag haft så
mycket i behåll, att det behärskat hela min tillvaro.
Det första jag gjorde för egen räkning då jag
kom tillbaka var att taga mig en aftonpromenad till
Norwich, vandra rundtomkring huset, »gå
byggningen rundt utan att någonsin komma dit», som det
heter i gåtan, och oafbrutet tänka på Dora. Jag
tror, att lösningen på den där obegripliga gåtan var
månen, (säkert är att jag, Doras månadsrasande
slaf, i två timmar gick rundtomkring byggningen;
tittade in genom springorna i planket, lyckades
medelst våldsamma ansträngningar få upp hakan öfver
stängslets rostiga spikar och kasta slängkyssar åt ljusen
i fönstren, alltemellanåt helt romantiskt anropa naturen
att skydda Dora — jag vet inte egentligen för hvad,
men antagligen för eldsvåda. Möjligen också för
råttor, ty sådana var hon mycket rädd för.
Min karlek upptog mig så mycket, och för mig
var det så naturligt att anförtro mig åt Peggotty
när hon åter satt vid min sida om aftonen, försedd
med sin flits vanliga symboler och ifrigt granskande
mina klädespersedlar, att jag med många omsvep
delgaf henne min stora hemlighet. Peggotty blef
högst intresserad, men hon kunde inte alls se saken
från min synpunkt. Hon var våldsamt intagen till
min fördel och kunde alls icke förstå hvarför jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
