Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIII. Lycksalig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
»Jo, det kan jag visst, snälla Dora I» sade Julia.
»Det vet jag väl att du kan, min älskling»,
återtog Dora och lade sin hand på Julias. »Förlåt mig,
att jag sade så där.»
Af detta kunde jag förstå, att äfven miss Mills
haft sina |pröfningar under loppet af en skiftesrik
tillvaro, och att det kanhända var dessa jag borde
tillskrifva den vishet och välvilja i hennes sätt, som
jag redan iakttagit. Under dagens lopp fick jag
bekräftelse härpå. Miss Mills hade varit olycklig till
följd af en malplacerad kärlek och ansågs ha
dragit sig från världen med ett stort förråd af sorglig
erfarenhet, hvilket icke hindrade henne att hysa ett
lugnt intresse för den oerfarna ungdomens
förhoppningar och tycken.
Men nu kom mr. Spenlow ut från byggningen,
och Dora gick emot honom och sade: »Se pappa,
hvilka vackra blommor!» Och miss Mills log
tankfullt, siom om hon velat säga: »I dagsländor, njuten
gärna af er korta tillvaro i lifvets klara morgonstund!»
Och så gingo vi alla tillsammans öfver gräsmattan
bort till vagnen, som snart var i ordning.
En sådan ridt hade jag aldrig förr upplefvat och
upplefde aldrig mer. Det var blott dessa tre,
deras kiorg, min korg och gitarrlådan i vagnen, och
vagnen var naturligtvis öppen, och jag red bakom
den, och Dora satt baklänges och såg på mig.
Buketten hade hon lagt tätt invid sig på vagnsdynan,
och hon tillät alls icke Jip att komma öfver på den,
sidan, ty hon var rädd att han skulle skada de|n.
Ofta höll hon den i handen, ofta förfriskade hon!
sig med dess vällukt. Vid de tillfällena möttes ofta
våra blickar, och det förvånar mig, att jag då inte
tumlade öfver min ädla springares hufvud och föll
pladask ner i vagnen.
Det dammade visst, tror jag. Det dammade visst
mycket. Jag har ett svagt minne af att mr. Spenlow
förehöll mig att inte rida i dammet, men för mig
fanns det icke till. Jag tyckte att Dora o ms väfva des
af en skönhetens och kärlekens dimma, ingenting
38. — Dickens, David Copperfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
