Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Ett kompaniskap upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
aktighet som jag var mäktig, lämnade jag rummet.
Miss Murdstones tunga ögonbryn följde mig till
dörren — jag säger ögonbryn, icke ögon, ty de förra
betydde mycket mer i hennes ansikte — och hon
var sig så lik som jag mindes henne vid den här tiden
på förmiddagen hemma i hvardagsrummet i
Blun-derstone, att jag nästan kunnat tro, att jag åter fått
bakläxa och att hvad som tyngde på mitt sinne var
den hemska gamla läroboken med sina ovala
träsnitt, hvilka för min ungdomliga fantasi tett sig som
stora glasögonsglas.
Då jag kom in på kontoret och slog mig ned
vid min pulpet i min afskilda vrå, satte jag händerna
för ögonen, så att jag hvarken kunde se gamle Tiffey
eller någon af de andra. Jag tänkte på den
omstört-sning, som så plötsligt inträffat, och förbannade i
min förbittring Jip samt greps på en gång af en
sådan ångest för Dora, att det var riktigt underligt,
att jag frnte tog min hatt och som en galning
rusade af till Norwood. Tanken på att de skrämde
henne och fingo henne att gråta var så förkrossande,
att den kom mig att skrifva ett alldeles förryckt
bref till mr. Spenlow, hvari jag besvor honom att
inte låta henne drabbas af följderna af mitt förfärliga
öde. Jag bestormade honom med böner att skona
hennes milda natur — inte krossa den ömtåliga
blomman — och så vidt jag minnes uttryckte jag mig i
detta bref som om jag i stället för att tala till hennes
far vändt mig till en varulf eller den elaka jätten i
sagan. Detta opus förseglade jag och lade på hans
skrifbord innan han kom tillbaka, och sedan han
kommit, såg jag genom den halföppna dörren* att
han tog det och läste det.
Han sade ingenting om det på bela förmiddagen,
men innan han gick på eftermiddagen kallade han
in mig och sade, att jag inte behöfde vara det
minsta orolig för hans dotters lycka. Han hade
försäkrat henne, så sade han, att det där var bara
tokerier, och något mera hade han inte att säga
henne. Han trodde, att han var en öfverseende far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
