Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIX. Wickfield & Heep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
utan att taga del i alla sörjandes sorg. På så sätt ha
de lärdomar mitt lif gifvit mig blifvit alldeles
förvända. Jag har rufvat öfver mitt sjuka, fega hjärta,
och det har tärt på mig. Usel har jag varit i min
sorg, usel i min kärlek, usel i sättet att söka fly
un-idan bådas mörkare sidor. Se, hvilken ruin jag
blifvit, och hata mig, undfly mig!»
Han kastade sig i en stol och snyftade högljudt.
Den våldsamma uppbrusning, han varit rof för,
började sakta sig. Uriah kom fram ur sin vrå.
»Jag vet inte hvad jag allt gjort i min slöhet», sade
mr. Wickfield och sköt fram händerna som för att
afvärja min dom. »Han vet det bäst» — syftande på
Uriah Heep, »ty han har alltid varit tätt invid mig
och hviskat mig i örat. Han har varit kvarnstenen,
som bundits om min hals, ser ni. Ni finner honom
i mitt hus, ni finner honom i min affär. Ni hörde
honom för en stund sedan själf. Hvad behöfver jag
säga mer?»
»Ni behöfver inte säga så mycket, nej, inte ens
hälften så mycket, ni behöfver inte säga någonting
alls», anmärkte Uriah halft trotsigt, halft inställsamt.
»Ni skulle inte ha tagit så illa vid er, om inte vinet
varit. Ni besinnar er nog till i morgon, sir. Om jag
sagt för mycket eller mer än jag ämnat, hvad gör
det ? Jag står inte på mig.»
Dörren gick upp, och Agnes gled in utan ett spår
af färg i ansiktet. Hon lade armen om sin fars hals
och sade med stadig röst: »Pappa, du är inte frisk.
Följ med mig!» Han lutade sitt hufvud mot hennes
axel, som om det tyngts af svår blygsel, och gick ut
ur rummet med henne. Hennes ögon mötte mina helt
hastigt, men jag såg likväl, hur mycket hon visste af
hvad som passerat.
»Inte hade jag trott, att han skulle ta så
förskräckligt illa vid sig, master Copperfield», sade Uriah. »Men
det gör detsamma. Vi bli nog vänner igen i morgon.
Det är bäst för honom, och i min ringhet är jag så
mån om hans bästa.»
Jag bevärdigade honom icke med något svar, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
