Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XL. Vandraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
»inte det allra minsta. Låt henne bara se mitt ansikte
— låt henne bara höra min röst — låt mig bara
stå tyst framför henne och leda hennes tankar på
hemmet hon flytt från, barnet hon varit, och om hon
också blifvit en kunglig prinsessa, skulle hon ha fallit
till mina fötter! Se, det visste jag! Många gånger
hade jag under sömnen hört henne ropa: ’MorbrorV
och falla ner som död framför mig. Mången gång
hade jag i sömnen lyft upp henne och hviskat till
henne: ’Em?ly, min älskade, jag har kommit för att
ge dg förlåteilse och ta dig hem med mig!’»
Han gjorde ett uppehåll, skakade på hufvudet,
drog en suck och fortfor:
»H a n betydde nu ingenting för mig, Em’ly var allt.
Jag köpte en enkel bondflickdräkt, som hon skulle
få sätta på sig, och jag visste, att sedan jag väl
funnit henne, skulle hon gå bredvid mig på de
steniga vägarna, gå hvart jag ville och aldrig, aldrig
lämna mig mer. Att kläda på henne den dräkten och
kasta bort den hon burit förut — att åter stödja
henne med min arm och vandra mot hemmet — att
ibland stanna på vägen och hela hennes sargade
fötter, hennes än mera sargade hjärta — var det enda
jag tänkte på. Jag tror inte ens jag gifvit honom en
blick. Men, master Davy, det fick inte ske — inte
än. Jag kom för sent, och de hade rest. Hvart, kunde
jag inte få veta. Några sade åt ett håll, andra åt ett
annat. Jag reste hit, och jag reste dit, jag fann ingen
Em’ly och så reste jag hem.»
»När kom ni hem ?» frågade jag.
»Det är väl fyra da’r se’n», sade mr. Peggotty.
»Jag fick syn på den gamla båten, se’n det blifvit
mörkt, och ljuset lyste ut genom fönstret. När jag
kbm fram och tittade in genom rutan, såg jag den
trogna varelsen mrs. Gummidge sitta där ensam
framför elden, som vi kommit öfverens om. Jag ropade:
’Bli inte rädd! Det är Daniel!’ och så gick jag in.
Aldrig hade jag trott, att den gamla båten skulle kunna
synas mig så främmande!»
Ur någon inre bröstficka tog han nu mycket var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
