Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XL. Vandraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
han inte finge veta annat än att jag tagit emot dem,
tror jag inte jag skulle kunna stanna kvar i den andra
världen. Jag tror jag komme tillbaka.»
Han reste sig upp, och det gjorde äfven jag;
vi tryckte åter hvarandras händer, innan vi gingo ut.
»Jag skulle gå tiotusen mil», sade han, »jag skulle
gå tills jag föll ned död, bara för att få lägga de
där pengarna för honom. Gör jag det en gång
och finner min Em’ly, så är jag nöjd. Finner jag
henne inte, torde hon med tiden få höra, att hennes
älskande morbror ej upphörde att söka henne förrän
han upphörde att lefva, och känner jag henne rätt,
drar kanske det henne hem till sist.»
Då vi kommo ut i den kalla natten, såg jag den
ensliga gestalten skynda framåt i närheten. Jag fann
någon förevändning att gå åt annat håll och uppehöll
samtalet med honom tills den försvunnit.
Han talade om ett härbärge vid Dovervägen, där
ban visste, att han kunde få ett snyggt och enkelt
rum för natten. Jag följde honom öfver Westminster
Bridge, och vi skildes åt på Surreystranden. Det
föreföll mig som om allt varit så stilla af vördnad för
honom, då han återtog sin ensamma vandring genom
snön.
Jag vände åter till värdshusets bakgård och såg
mig om efter kvinnan, hvars ansikte gjort ett så
starkt intryck på mig. Men hon var inte där. Snön
hade utplånat våra fotspår; mina egna, nyss
lämnade, voro de enda synliga, och till och med de
började försvinna i det starka snöfallet, då jag
blickade tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
