Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIV. Vårt hushåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8oi
då hela luften varit uppfylld af min ungdomliga
förtjusning, var det nog någonting som fattades i
förverkligandet af mina drömmar, men jag trodde, att
det öfver det förflutna låg en mild strålglans, som
aldrig kunnat /spridas öfver det närvarande. Det
hände, att jag någon stund kunnat önska, att min
hustru varit min rådgifvarinna, att hon haft mera
karaktär, mera fasthet att stödja och utveckla mig!,
att hon varit rustad med förmågan att utfylla den;
tomhet, som på något sätt tycktes omgifva mig, men
jag kände, att däri legat ett öfverjordiskt
förverkligande af en lycka, som aldrig varit mig ämnad
och aldrig kunde äga rum.
Hvad åldern angick, var jag ju som äkta man
bara pojken. Jag hade ej erfarit det mildrande
inflytandet af andra sorger och erfarenheter än de som
antecknats på dessa blad. Om jag handlade orätt,
som jag utan tvifvel ofta gjorde, var det af
missuppfattad kärlek och af brist på vishet. Jag skrifver
rena sanningen. Det skulle föga gagna mig att
undertrycka den nu.
Alltså påtog jag mig vårt lifs mödor och’ omsorger
utan att ha någon som delade dem. Vi lefde ungefär
som förut i afseende på vår oefterrättliga
hushållning, men jag hade vant mig vid den, och det gladde
mig att se, att Dora numera sällan var ledsen. Hon
var munter och glad på sitt förra barnsliga sätt,
älskade mig ömt och sysslade med sina bagateller.
Då parlamentsdebatterna voro betungande — jag
syftar nu på längden, ty till beskaffenheten voro de
alltid tunga — och jag kom hem sent, gaf sig Dora
ingen ro, då hon hörde mina steg, utan skyndade utför
trappan att taga emot mig. När mina aftnar icke
upptogos af den sysselsättning, hvartill jag med så
mycken möda gjort mig duglig, utan jag satt hemma
och skref, plägade hon sitta helt tyst bredvid migj,
hur sent det än var, och hon var då så stum|, att
ja g ofta trodde, att hon somnat. Men då jag lyfte
på hufvudet, såg jag vanligen hennes blåa ögon fästa,
51. — Dickens, David Copperfield,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
