Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LI. Början af en längre resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
898
nan hon riktigt kände igen mig, och då hon gjorde
det, föll hon till mina fötter och beskref, som om
hon talat till Gud i bönen, hur alltihop gått till. Ni
kan väl tänka er, att då jag hörde denna röst, som
jag i hemmet hört så lekfull, och såg henne ligga
liksom i det stoft vår Frälsare skref i med sin
välsignade hand — så kändes det allt som ett sår i hjärtat
midt under tacksamheten.»
Han drog rockärmen öfver ansiktet, utan att
bemöda sig att dölja sk|älet, och så klarade han rösten.
»Det var inte länge jag kände det så, ty hon var
ju funnen, jag behöfde bara tänka på att hon var
återfunnen, så var allt borta. Sannerligen jag vet,
hvarför jag ens nämner det nu. För en minut se’n
tänkte jag inte säga ett enda ord om mig själf, men
så föll det sig så naturligt, och jag gaf vika för det,
innan jagi visste det.»
»Ni är en själf för sakande själ», sade min tant, »och
får nog er belöning.»
Mr. Peggotty, på hvars ansikte löfverkets
skuggor spelade, såg helt förvånad ut, böjde på hufvudet
för min tant till tack för hennes goda tanke och
återknöt så den afbrutna berättelsens tråd.
»Då min Emly flydde», sade han, och han sjöd
af vrede för ögonblicket, »då hon flydde från det hus
där hon hållits fången af den där huggormen, som
master Davy träffade — och hans historia var sann,
Gud föirdöme honom! — skedde det på natten. Det
var en mörk natt med många stjärnor som lyste. Hon
var alldeles vild. Hon sprang utefter hafsstranden, i
trio att den gamla båten låg där, och ropade åt oss
att jväjnda bort ansiktena för hon skulle gå förbi.
Hon hörde sig själf ropa, som om det varit en annan.,
och hon sårade sig på de hvassa stenarna och hårda
klipporna, men kälnde det inte mer än om hon varit
en sten själf. Hon sprang långt, långt bort, och hon
såg eld för ögonen och hörde dån i öronen. Helt
plötsligt — så tyckte hon åtminstone — bräckte
dagen, regnig och blåsig, och hon låg invid en
stenhög på stranden, och en kvinna talade till henne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
