Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LV. Storm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
985
betade med yxorna, särskildt såg jag en rörlig figur
med långt lockigt hår, som stack af mot de öfriga.
Men i samma ögonblick steg från stranden ett gällt
anskri, som hördes öfver både vind och våg;
hafvet svepte in öfver det rullande vraket, spolade
däcket, och besättning, spiror, fat, plankor, relingar och
massor af tross försvunno i det sjudande svallet.
Den andra masten stod kvar ännu, med någtra
vidhängande segeltrasor och en vild oreda af tåg,,
som slängde hit och dit. Fartyget hade stött på en
gång, tillhviskade mig hest samma fiskare, lyft sig
och stött på en gång till. Jag tyckte mig höra, att
han tillade, att det höll på att brista midskepps, och
det kunde jag lätt förstå, ty rullningen och
stampningen voro sådana att intet människoverk länge
kunde hålla stånd däremot. Under det att han
talade, hördes åter ett anskri af medlidande från
stranden; fyra män stego med vraket ur djupet,
fasthållande sig i riggen på den kvarstående masten„
högst upp den lifliga gestalten med det lockiga håret.
Det fanns en klocka ombord, och då fartyget
rullade och krängde som en förtviflad drifven till
vanvett, äin visande oss hela däcket, då hon lade
sig !på relingen mot stranden, än intet annat än
kölen, då hon vildt kastade öfver åt andra sidan,
ringde klockan, och dess ljud, dessa olyckligas
dödsringning, bars till oss af vinden. ’Äter förlorade vi
henne ur sikte, åter steg hon upp ur djupet. Två
af männen hade försvunnit. Ängesten på stranden
var i tillväxt. Männen klagade och knäppte ihop
händerna, kvinnorna skreko och vände bort sina
ansikten. Några sprungo planlöst fram och tillbaka
och ropade på hjälp, där ingen hjälp fanns. Själf
var jag en af dessa sistnämnda och anropade
fanatiskt en klunga sjömän, som jag kände, att inte
låta de där två stackars människorna omkomma midt
för våra ögon.
Upprörda som de voro, klargjorde de för mig
— huru vet jag inte, ty det lilla jag hörde hade
jag knappast förmåga att fatta — att lif räddnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
