Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Ett ljus lyser på min väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioös
jag säger, att jag lyssnade till ekot af de där tankarna.
De talade till mig fjärranifrån. Jag hade visat dem
ifrån mig och intagit min oundvikliga plats. När jag
läste upp för Agnes hvad jag skrifvit, såg hennes
lyssnande ansikte, lockade henne till leenden eller tårar
och hörde hennes hjärtliga stämma så allvarligt orda
dm de fingerade händelserna i den inbillningens värld
jag lefde i, så tänkte jag på hur mitt öde kunnat
gestalta sig — men tänkte på det endast såsom jag, sedan
jag gift mig med Dora, tänkt på hur jag kunnat
önska, att min hustru varit.
Min plikt mot Agnes, som älskade mig med en
kärlek som jag, om jag störde den, på det mest
själf-viska sätt förorättade »och aldrig kunde återställa,
samt min mognade öfvertygelse, att jag, som själf
skapat mitt öde och vunnit hvad jag med en så
liflig åtrå eftersträfvat, icke hade rättighet att knota
utan måste tiga och lida, utgjorde sammanfattningen
af hvad jag fått lära. Men jag älskade henne, och
nu lände det mig till och med till ett slags tröst att
tänka mig en aflägsen dag i framtiden, då jag saklöst
skulle kunna tillstå det, då allt detta svåra var öfver
och jag kunde säga: »Agnes, så och så var det, då
jag kom hem, och nu är jag gammal och jag har
aldrig älskat sedan dess!»
Aldrig lät hon mig märka någon förändring hos
henne. Sådan hon alltid varit mot mig, var hon
fortfarande — fullkomligt densamma.
Mellan min tant och mig hade det i detta afseende
alltsedan kvällen för min hemkomst rådt någonting,
som jag ej kan kalla tvång eller undvikande af ämnet,
utan snarare ett tyst aftal att tänka på det hvar för
sig utan att kläda våra tankar i ord. Då vi, trogna
vår gamla vana, om kvällarna sutto framför elden,
föllo vi ofta in i denna tankegång, lika naturligt och
å ömse sidor lika medvetet, som om vi rent ut sagt
det. Men vi bibehöllo en obrottslig tystnad. Jag
trodde, att hon den natten åtminstone delvis läst mina
tankar och att hon mycket väl förstod, hvarför jag
icke gaf dem något tydligare uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
