Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Ett ljus lyser på min väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOJO
förstå hvarandra efter alla dessa år och hvad med
dem ldommit och gått! Jag måste tala ut. Om du
hyser någon hemlig misstanke om att jag skulle kunna
afundas den lycka du beskär en annan, att jag icke
kunde afstå dig åt en än kärare beskyddare, af ditt
eget val, att jag icke från min undangömda plats skulle
kunna vara ett förnöjdt vittne till din lycka, så
af-färda den, ty jag förtjänar den inte! Det är inte
alldeles förgäfves jag lidit. Du har inte alldeles
förgäfves varit min lärarinna. Det finnes ingen tillsats
af själfviskhet i min känsla för dig.»
Nu hade hon blifvit lugn. Efter en liten stund
vände hon sitt bleka ansikte mot mig och sade med
låg br öst, emellanåt litet bruten, men mycket klar:
»Jag är skyldig den rena vänskap du, Trotwood,
gifvit mig och som jag visst aldrig betviflat, att säga
dig, att du misstar dig. Mera kan jag icke göra.
Om jag ibland under årens lopp behöft råd och hjälp,
har jag fått det, om jag ibland känt mig olycklig,
har den känslan försvunnit, och om stundom en börda
tryckt mitt hjärta, har den blifvit lättad. Om jag
har en hemlighet, så är — den inte ny, och inte den
du tror. Jag kan inte uppenbara den och inte dela
den med någon. Länge har den varit min och måste
förblifva det.»
»Agnes, dröj kvar! Ett enda ögonblick!»
Hon ämnade gå, men jag kvarhöll henne. Jag
slog armen om hennes lif. »Under årens lopp!» »Så
är den inte ny!» — Nya tankar och förhoppningar
hvirflade genom min själ, och allt i lifvet fick en
annan färg.
»Dyraste Agnes! Du, som jag vördar och ärar
— söm jag älskar så innerligt! Då jag kom hit i dag
trodde jag, att ingenting i världen kunnat aftvinga
mig den bekännelsen. Jag trodde, att jag lifvet
igenom skulle behålla den inom mig tills vi båda blefvo
gamla. Men, Agnes, om jag nu verkligen erfar ett
gryende hopp om att få kalla dig för någonting vida
mer än syster, helt annat än syster! —»
Hennes tårar flöto ymnigt; men de voro ej lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
