Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
BARN.
narinnab och skrif de orden in i hennes hjärta under henneä
uppfostringstid, och hennes lif skall blifva godt och ädelt, hurudan hennes gåfva må
vara; och hvar helst hennes verkningskrets må blifva, skall hon ej lefva
blott för ett inskränkt, själfviskt mål. (Fredrika Bremer.) — Barnet är
ett heligt ting; ty det bär Guds ouppbrutna insegel på sin panna, fEs.
Tegnér.) — Änglarna stiga ej blott ned till barnen utan också till dem, som
hafva barnasinne. (J. Vosz.) — När en stad i våra dagar befästes,
omgifves den först med en vall och en graf; men utom vallen, på något
afstånd från densamma, ligger en hel rad med små fästningar. Sålunda
skall kärleken genom föräldrar och faddrar bygga ett dubbelt värn
omkring barnasjälen, på det att trons sköna planta må växa ostördt till ett
evigt lif. (D. G. Monrad.) — Enkelhet behöfva vi. Hvilket ändamål
tjäna väl dessa barnbjudningar, som nyligen införts bland oss, med deras
öfverdrifna och blaserade öfverflöd af prål, flärd och sötsaker, vid hvilka
de små, efterapande de vuxnas fasoner, söka att behaga hvarandra eller
sträfva att öfverbjuda hvarandra? Om man läte alla erfarenheter predika
för sig, skulle man skrifva med gyllene bokstäfver öfver barnkammaren:
Sancta simplicitas, heliga enfald, heliga enkelhet!
Barnasinne. — Då Zinzendorf var en liten gosse,
brukade han skrifva små bref till Herren Jesus och genom
fönstret strö ut dem för vinden i den barnsliga tron, att
Herren Jesus nog skulle finna rätt på dem.
Barnakärlek. — En liten flicka satt en liten stund stilla
och lekte med sin docka, medan hennes moder satt vid sitt
bord och skref. Modern hade slutligen sina bref färdiga
och sade vänligt till sitt barn: »Se så, min lilla Anna, nu är
jag färdig, nu kan du leka och stoja så mycket du vill!» —
Knappt hade modern sagt dessa ord, förr än Anna sprang
fram till henne, slog hjärtligt sina armar omkring hennes
hals och sade: »O, jag är så glad! Jag har ett så stort
behof att älska dig mamma!» — »Nå, det gläder mig, kära
barn! Men det föreföll mig nyss som om du icke kände dig så
särdeles ensam, medan jag skref! Du hade ju ganska roligt
med din docka!» — »Ja, mamma, men nu är jag mätt att hålla
af henne!» — »Och hvarför det?» — »Emedan dockan alls
icke besvarar min kärlek!» — »Och detta är då skälet,
hvarför du håller af mig?» —- »Det är blott ett skäl, mamma,
men icke det första icke heller det bästa!» — »Hvilket är
då det första och bästa?» — »Kan du icke gissa till det,
mamma?» —Och därpå blickade hon upp till modern så ljuft
och hjärtligt med sina blå ögon och tillade: »emedan du
älskat mig, medan jag var för liten att besvara din kärlek.
Det är skälet hvarför jag älskar dig så innerligt.» — Mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
