Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurplågeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJURPLÅGERI.
99
fadren kora till kyrkoherden för att få det döpt, frågade
denne honom, om han icke på något särskildt sätt försyndat
sig, emedan alla hans barn voro stumma. Djupt rörd
berättade nu den förkrossade fadren, att han såsom gosse fångat
fågelungar och sedan skurit af tungan på desamma. Han
ångrade nu bittert sin stora synd, hvarpå prästen sade:
»Bekänn nu äfven din synd för den kära Guden, så vilja vi
gemensamt bedja, att han förlåter dig. Måhända skall din
sistfödde därigenom förlänas talets dyra gåfva.» De knäböjde
och bådo. Gud hörde deras bön: det sjätte barnet fick
förmågan att tala! — Gossar, låten denna berättelse lända till eder
varning! Allt djurplågeri, äfven det minsta, är en synd,
hvilken alltid, antingen här i tiden eller på andra sidan
grafven, skall få sitt straff af all världens domare.
Djurplågare — människomördare. — Af en
djurplågare kan lätt blifva en mördare, såsom man kan finna af
den blodtörstige kejsar Domitianus. Han började med att
fånga flugor i barnkammaren för att spetsa dem på nålar,
men framdeles utgöt han människoblod sora vatten.
Ett varnande exempel. — Peter Romming var son till
en rik bonde, men var redan i sin ungdom genom
föräldrarnas flathet så förvildad, att det var hans glädje att plåga
djuren. Hvarje sparf, som han lyckades fånga, pinade han
långsamt till döds, på hvarje skalbagge, som han fick fatt,
afslet han vingar och ben o. s. v. På kattor och små
hundar afhögg han svans och öron, ja ofta ett eller två ben samt
njöt sedan ordentligt, när han hällde öfver dem kokhett
vatten och hörde deras skrik och tjut. — På så sätt betedde
han sig mot djuren ända till sitt trettionde år, då han fick
tjänst på ett bryggeri. En dag föll hans hatt i ett kar,
hvari man nyss tömt kokhett öl. När han skulle taga upp
sin hatt, tog han öfverbalans och föll ned i karet. Han blef
strax upptagen, men förfärligt bränd. Han måste en lång
tid ligga på ett svårt plågoläger. Hans smärtor blefvo
slutligen så svåra, att han riktigt vrålade. Slutligen fick han
kallbrand i fötterna, så att dessa måste af läkare afsågas.
Han led härunder hemska kval, till en början utösande
förbannelser, men slutligen ångrande sin synd och sitt
djurplågeri, hvars följder han nu erkände sig lida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
