Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drinkare. Dryckenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
DBINKARE. DRYCKENSKAP.
bad sig ofvanifrån styrka därtill. Med Guds hjälp blef han
sin föresats trogen, hvarefter frid och välsignelse återvände
till hans hus.
Hunden och fyllbulten. — En vacker vinterdag såg
man tvenne varelser sträfva att komma öfver en isbelagd
sjövik. Den ena af dessa varelser var en stor präktig
newfoundlandshund, nykter, förståndig och vaksama; den andre
var en man, öfverlastad, oförståndig, osäker och oförsiktig,
såsom vanligen fallet är med druckna människor. De kommo
snart till en öppen vak. Hunden såsom en förståndig
varelse ville undvika den, men mannen såsom en oförståndig
varelse gick rakt fram, föll i och drog hunden, som han
ledde vid ett snöre, med sig. Den oförståndiga, öfverlastade
varelsen skulle hafva drunknat, om icke den förståndige
hunden fått fatt i hans rockkrage och dragit upp honom.
Detta var icke första gången som ett förståndigt djur, en
hund eller häst, visat större prof på klokhet och omdöme
än en oförnuftig drinkare. — Men, fråga vi här, månne icke
mannen nästa dag blygdes, när han såg sin räddare, den kloke
hunden?
Dryckenskapslasten en ärftlig sjukdom. (Dipsomani.J
— Jag kände en ung man, som var i ett beklagansvärdt
läge. Han var en af de ståtligaste män, man kan tänka sig,
med stora, mångsidiga anlag, hvilka blifvit utbildade genom
en sorgfällig uppfostran. Han hade gjort sitt fädernesland
stora tjänster och beklädde nu ett högt förtroendeämbete.
Men hvar han än befann sig, vid sitt arbetsbord, i kyrkan
eller vid sidan af sin älskade hustru — allestädes öfverföll
honom med en förfärande regelbundenhet ett häftigt begär
efter brännvin, hvilket begär fattade honom med en rentaf
djäfvulsk kraft och dref honom från stället. Med
sammanpressade läppar och förtviflan målad i ansiktet lämnade han
vid sådana tillfällen nyckeln till sitt skrifrum åt någon vän
för att själf begifva sig på sitt rum, dit han gick, icke
såsom en hvilken hastar till någon njutning, utan såsom en
hvilken ett förskräckligt öde hotar. Han drack då under
en dyster tystnad, ända tills det häftiga begäret var stilladt.
— En dag berömde någon i hans närvaro hans stora förråd
af kunskaper och hans fina konstnärssmak. »Och trots allt
detta skall jag dö som ett djur», sade han, och med en blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
