Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
DÖ.
rik, ty jag äger Kristus och dör salig.» — »Huru har du
kommit till den saliggörande tron?» frågade prästen. —
»Herren Jesus har genom sin helige Ande skänkt och intill
denna stund uppehållit och bevarat den åt mig. Jag arma,
förtappade varelse har genom Jesu blod erhållit nåd och
syndernas förlåtelse.» Efter ett varmt och innerligt lof af
Guds nåd och kärlek i Kristus samt af ordets och trons
verkningar på hans arma hjärta, besvarade han prästens fråga,
om han hyste fiendskap och bitterhet till någon människa,
så: »Nej, Gud vill hafva en ren bostad, tro och hat kunna
ej trifvas tillsammans. Gud har genom tron på vår Herre
Jesus Kristus rengjort mitt hjärta.» Vid nattens annalkande
sade han: »Gud vare lof, jag känner ingen fruktan.
Mörkret är förgånget, i mitt hjärta skiner ett klart ljus, ty
Kristus bor därinne. I natt kommer Herren Jesus för att hämta
mig.» — Frampå natten uppstod den sjuke, knäböjde och läste
med stor innerlighet Herrens bön. Vid ordet »amen» sjönk
han tillbaka och dog.
B) De ogudaTctigas död.
Ett dödssprång. — Den engelske skriftställaren Tomas
Hobbes, hvilken ansåg religionen såsom ett alster af
vidskepelse och fruktan, sade darrande af ångest i sin
dödsstund: »Jag är nu på väg att göra ett språng in i det
svarta mörkret!»
Gud låter icke gäcka sig. — Ärkebiskopen Ludovicus
i Magdeburg var en man, som föga bekymrade sig om den
värdighet hans ämbete innebar, och då han af gammalt var
en på nöjen och lustbarheter mäkta begifven herre, blef honom
ärkebiskopsstolen i stället för ett hinder blott ett trappsteg
högre upp i nöjenas värld. Nu hände sig under fastlagen
i hans sista lefnadsår, att en oemotståndlig lust påkom honom
att hafva något alldeles särskildt fröjdesamt. Han lät då
till Calb, ej långt från Magdeburg, inbjuda åtskilliga af sina
adelsmän och tjänare jämte damer. Flera dagar tillbragtes
i sus och dus och väldigt kalasande. Det heter, att
»biskopen själf ej eftergaf någon med dansande och springande
och täflade att i alla upptåg vara såväl först som sist.» I den
mån sinnesstämningen steg vek förstånd och eftertanke
undan. Man hade hunnit in på en ny vecka, och måndagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
