Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fånge. Fängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165 FÅNGE. FÄNGELSE.
Karlstens fästning. Saknaden kändes djupt. — Kort tid
därefter lämnade emellertid äfven Maria Vaxholm, men har
blifvit kvar hos Herren hela sitt lif. Hon lefver ännu och bär
ännu i tacksamt minne den gamla lifstidsfången, som tidigt
i hennes hjärta nedlade den lefvande säden, hvilken allt
sedan dess där bibehållit sig och burit frukt till evigt lif.
Fem trappsteg. — I en fängelsecell syntes på väggen
en bild, som blifvit ritad af en fånge, hvilken härifrån förts
till döden. Den föreställde en galge med fem trappsteg. På
det första steget stod: »Olydnad mot föräldrar»; på det
andra: »söndagsohelgande»; på det tredje: »kortspel och
dryckenskap»; på det fjärde: »mord» och på det femte:
»galgen».
En ädelmodig fånge. — När den förträfflige fursten
Johan Fredrik af Sachsen hölls i fängelse för sin
evangeliska tros skull af käjsar Karl V, tilldrog sig en gång, då
fursten fått rida ut på jakt, följande. Väktarna, som ej fingo
släppa fursten ur sikte, redo vilse i skogen och sökte sedan
förgäfves efter fången. De voro mycket bedröfvade. Ty
kommo de hem utan den fångne fursten, hade de att befara
käjsarens vrede och straff. Fursten var emellertid
lyckligare än sina ledsagare. Han fann vägen hem och var före
dem vid slottsporten. Här stannade han och väntade på
väktarna, på det de icke måtte komma ensamma och i så
fall ådraga sig sin herres onåd. Händelsen kom inför
käjsaren, hvilken skall hafva högeligen fröjdat sig öfver ett
sådant ädelmod.
En fånges vittnesbörd. — I fängelset i H. satt en ung
förbrytare, hvilken blef illa sjuk. Iians gamla gudfruktiga
moder besökte honom och förehöll honom härvid Guds ord
så allvarsamt och väldigt, att äfven de andra straffångarna,
som sutto i samma rum, kände sig djupt gripna. Sedan den
gamla kvinnan aflägsnat sig, blef en djup tystnad, som ingen
kom sig före att bryta. Försök gjordes dock slutligen af
en bland fångarna. »Dumheter», sade han, »hon är ju en
gammal kvinna från förra århundradet och tillhör de där
enfaldiga, som ännu tro på bibeln. Vi låta icke slå blå
dunster i ögonen på oss af henne, därtill äro vi alltför
mycket upplysta.» — »Må så vara», svarade en annan, på hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
