Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Församling - Försoning. Försonlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSAMLING. FÖRSONING. FÖRSONLIGHET.
195
samhet mot evangelium, som sönderbrutit deras ok, skola de rädda sina
systrar i de icke kristna länderna ur deras ovärdiga förtryck och uppfostra
ett släkte, som är fritt från vantrons fjättrar.
Kyrkotukten i den första kristna församlingen. — I
den första kristna kyrkan uteslöt man uppenbara syndare
ur församlingen, och Krysostomus berättar härom: En ur
kyrkoförsamlingen utesluten var då för tiden som en från
den öfriga kroppen skild lem. Och hvarför var detta så
förskräckligt? Emedan samvaron med de kristna bröderna
ansågs för ett stort godt. Ty då för tiden lefde de i hvarje
församling, som om de bott i ett enda stort hus och spisat
vid etfoch samma bord. Huru svårt och smärtsamt skulle
det icke kännas att blifva utesluten från så mycken kärlek!
Nu synes man icke mycket akta sådant, emedan det icke
längre anses för något stort och dyrbart, om vi i kärlek
och tro äro tillsamman med hvarandra.
Försoning. Försonlighet. (Se äfven Förlåta.)
Bibelställen: 2 Mos. 32: 30. 3 Mos. 8: 15; 16: 30. Ps. 49: 8." Es. 49: 16;
53. Dan. 9: 24. Matth. 5: 24. Apg. 10: 43. Rom. 5: 11; 11: 15.
2 Kor. 5: 18—20. Efes. 2: 16. 1 Joh. 2: 2; 4: 10. Ebr. 2: 9; 9: 22;
10: 5-9.
Försoningen verkar frid med Gud (Efes. 2: 13 — 16); frimodig ingång till Gud
(Ebr. 10: 19, 20); syndaförlåtelse (Joh. 1: 29); rättfärdiggörelse (Rom. 5:
9); helgelse (Ebr. 10: 10); återlösning (Matth. 20: 28; U. 5: 9).
Förebilder: 1 Mos. 4: 4; 22: 2. 2 Mos. 12: 5, 11, 14; 24: 8. 3 Mos.
16: 30, 34; 17: 11. Jämför härmed Ebr. 11: 4, 12, 14, 19; 9: 7, 12,
20, 22, 28.
Förklaring: Försona heter i gamla testamentet betäcka, utplåna; i nya
testamentet ömsesidigt förändra. Att försona Gud innebär att utplåna synden,
som stört förhållandet mellan Gud och människan. De levitiska offren,
försonade i kraft af Kristi offer, som de förebildade (3 Mos. 1: 4).
Prästerna sades försona syndare, då de frambragte offerdjuret (3 Mos. 4: 20).
Mose säges ock försonat folkets synder, emedan han liksom en medlare
bad för folket om tillgift och förlåtelse. Kristus är dock den rätte
medlaren mellan Gud och människosläktet, han liar återställt den genom fallet
upphäfda vänskapen, nedbrutit medelbalken, borttagit fiendskapen och
åvägabragt kärlek, där fiendskap rådde. Kristus är försoningen,
lösepän-ningen för allas skuld och straff. Ty den försoning han beredde är källan,
hvarur lif och salighet flyter, hufvudgrunden för alla Guds välgärningar.
Ingen är utesluten från denna försoning. Det tillhör nu människan att
låta försona sig, d. ä. att med botfärdigt hjärta i tro anamma Kristi
försoning, hvilken i evangelium tillbjudes alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
