Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gifva. Gåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
GIFVA. GÅFVA.
pänningar, så att han icke kunde lämna Wittenberg, inträdde
en dag djupt bedröfvad i Luthers kammare och frågade, om
det icke vore möjligt att erhålla något understöd till låns
för att kunna betala hyra ocli lifsmedel, innan han lämnade
staden. Luther, som aldrig hade godt om pänningar,
frågade sin hustru, om hon hade några, men hon var lika
oförmögen att. hjälpa den fattige studenten som Luther själf.
Med hjärtligt deltagande nödgades Luther förklara för
studenten, att det var honom omöjligt att hjälpa, emedan han
inga pänningar ägde. Studenten kunde icke återhålla sina
tårar. Han hade redan vändt sig till flera personer, men
ingenstädes hade han fått bistånd. Här strandade nu hans
sista hopp. »Ack min Gud», suckade den fattige ynglingen,
»hvar skall jag finna hjälp, så att jag slipper såsom en
bedragare lämna Wittenberg?» Luthers öga föll härvid på en
vacker förgylld silfverbägare, som stod uti ett litet skåp,
hvars dörr hade blifvit lämnad öppen. Kurfursten hade för
en tid sedan sändt denna bägare såsom en hedersgåfva till
Luther. Som en blixt for den tanken genom hans sinne:
»Tag denna bägare och gif den fattige ynglingen.» Han såg
på sin hustru såsom ville han fråga henne, hvad han skulle
göra. Hennes blick sade tydligen »nej». Men då Luther
vände sig till den förtviflade ynglingen, insåg han tydligen
att dennes ställning sade »ja». Raskt gick Luther till skåpet,
tog bägaren och räckte den åt studenten. Denne blef stående
stum af öfverraskning och ville icke mottaga den. Katarina
vinkade åt Luther, att han åtminstone icke skulle påtvinga
honom gåfvan. Hvad gjorde då Luther? Jo, han knäppte
sina händer om bägaren och böjde den tillsamman. Sedan
räckte han den åt studenten och sade: »Gå till en guldsmed.
Behåll det du får för honom. Jag kan lefva utan
silfverbägare. Kanske har Gud just därför låtit mig få bägaren,
att den skulle blifva dig till hjälp.» — Vid ett annat tillfälle,
då hans hustru nyss skänkt honom en son, tog Luther en
del af faddergåfvan och hjälpte därmed en nödställd. Då
man tadlade honom härför, svarade han: »Gud är rik, lian
kan nog, om han vill, gifva oss något annat i stället.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
