Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Girighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
HÖFLIGHET.
giriga, på hvilka halsen blifvit så hårdt hopsnörd genom ett
omättligt begär efter jordiska ägodelar, att de föga eller
intet kunna njuta af sin förmögenhet. Do äro -blott tjänare,
som samla för andra, hvilka oftast dåligt tacka dem härför.
Huru en vis kurerade sig själf. — Anakreon den vise
(530 f. Kr.) erhöll en stor summa pänningar af Polykrates.
Nu blef lian girig, förlorade sömnen och sitt vanliga glada
lynne. Efter mogen öfverläggning och ledsen öfver det
olyckliga tillstånd, hvari han befann sig, skickade han tillbaka
pänningarna och blef sedan lycklig och glad som förut.
Är du girig? — En kristen kvinna i Alexandria i
Egypten anfäktades så hårdt af girigheten, att hon icke kunde
förmå sig att skänka bort ett enda öre för välgörande
ändamål. Presbytern Makarius visste detta och var mycket
bedröfvad öfver hennes själstillstånd. En dag besökte han
henne och sade: »Jag skulle nu kunna köpa ett parti
smaragder och rubiner af oskattbart värde för den obetydliga
summan af ett tusen kronor. Vill du inlåta dig på handeln,
så skall jag nämna ägaren för dig och på förhand försäkra
dig, att hvarje enskild af dessa ädelstenar är värd mer än
ett tusen kronor.» Kvinnan vardt så glad öfver detta
tillbud, att hon bad Makarius att förhjälpa henne till denna
lycka. »Rätt gärna», svarade han, »men vill du före köpet
se stenarna, så kom med mig hem.» — »Jag litar fullkomligt
på din rättskaffenhet», sade hon, »och vill icke själf
underhandla med säljaren om priset; här är ett tusen kronor, tag
dem och köp stenarna för min räkning.» — Makarius tog
summan och använde den för den under hans öfverinseende
stående fattiggården. Emellertid förgick dag efter dag.
Kvinnan började längta efter sina ädelstenar. Gärna skulle hon
velat påminna Makarius om dem, men hon fruktade för att
härigenom såra en så ansedd man. Slutligen blef henne
väntan för lång, och då hon en dag såg honom i kyrkan,
sade hon till honom: »Ärevördige fader, huru står det till
med ädelstenarna?» — »Samma dag>, svarade han, »då du
gaf mig pänningarna, köpte jag stenarna och har sedan
hoppats dag från dag, att du skulle komma till mig för att se
dem. Om du vill, kan du genast efter gudstjänsten följa
mig hem för att se dem.» — Med glädje ledsagade hon
honom till hans bostad. Först förde han henne till den öfre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
