Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycka. Lycksalighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYCKA. LYCKSALIGHET. 394
att hennes död var nära. Sedan jag talat några ord med
modern om hennes dotters sjukdom, sade jag till den döende:
»Har ni svåra plågor?» När jag icke fick något svar
härpå, upprepade jag frågan än tydligare. Men hon iakttog
samma tystnad. — »Jag tror, att hon icke vidare förstår
er», sade modern, »hon är redan som död.» Jng trodde
detsamma. Men jag gjorde likväl ännu ett försök, och i det
jag böjde mig öfver henne, frågade jag: »Känner ni Jesus?»
— O hvilken makt har icke det namnet för ett hjärta, som
känner honom! Det var som om den redan på väg stadde
anden plötsligt vändt tillbaka. Hon slog upp ögonen för
att se på främlingen, som gjort henne denna enkla fråga.
Ett himmelskt leende förklarade hennes ansikte, och med svag
röst hviskade hon: »Han är min saliggörare!» — »Gud vare
lofvad!» svarade jag. »Och huru länge har ni kännt honom
som er saliggörare?» Vid minnet af Guds långmodighet
kommo tårarna henne i ögonen, och hon svarade: »Icke
längre än sedan jag blef sjuk. Jag har varit en stor
synderska. Men Jesus hade mig kär, ty han har dött äfven för
mig. Jag vet också nu, att han tvagit mig ren från alla
synder genom sitt dyra blod.» — »Är ni då nu lycklig?» —
»Fullkomligt lycklig», var hennes svar — och åter drog ett
himmelskt leende öfver hennes döende anlete. Hennes kraft
var nu slut, och hon föll tillbaka i det medvetslösa tillstånd,
ur hvilket endast Jesusnamnet förmått väcka henne. Jag
lämnade henne, och några timmar senare hade hennes ande
flyttat ur sin stofthydda.
Hvem är den lyckligaste? Ett sällskap af förnäma
herrar och damer besökte ett blindinstitut, där de fördes
omkring af direktorn själf. En af eleverna spelade på
pianot ett mycket svårt och framstående musikstycke och gjorde
detta med en beundransvärd färdighet och med den
djupaste känsla af innehållet. Sedan han slutat, betackades han
af åhörarna, som uttryckte sin beundran för det utmärkta
föredraget, men därjämte voro nog taktlösa att beklaga
honom för hans blindhets ocli eländes skull. Dessa ord skuro
direktorn i hjärtat: han kände ju sina blinda och visste,
huru djupt de kände sig sårade genom sådana hjärtlösa
beklaganden, som utslungades midt i ansiktet på dem. I den
blinde musikerns ansikte såg man också genast några smärt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
