Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyda. Lydnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
LYDA. LYDNAD.
Passagerarna hade ingen aning om, alt deras lif berodde på
omkring fem minuter af en växelställares obrottsliga lydnad.
På högre ort visste man bättre, livad som var nödvändigt,
än växelställaren. Så vet äfven Gud, bättre än vi själfva,
hvad som är bäst för oss. Var därför blott lydig mot Herren.
En lydig gosse. — När jag en dag vek af in på en
gata — så berättar d:r B. — såg jag flera gossar, som lekte
ifrigt med hvarandra och syntes hafva mycket roligt. En
af dem behagade mig isynnerhet. Han tycktes vara anförare
för leken, och då jag var nära inpå dem, föreslog han en
ny lek, som han också förklarade för kamraterna. Han var
inne i sitt ämne af hela sin själ. Men just i samma
ögonblick öppnade sig i vår närhet ett fönster och en mild stämma
ropade: »Karl, din fader behöfver dig!» Fönstret slöts och
modern, såsom jag förmodade, försvann ögonblickligen utan
att dessförinnan förvissa sig, om Karl hört henne. Gossen
var så sysselsatt, att jag tviflade, om han uppfattat den lugna
rösten. Men modern förstod det bättre än jag. Orden hade
knappt uttalats, förrän Karl lämnade alltsammans, under det
de andra gossarna fortsatte att leka. »Den där är en duktig
gosse», tänkte jag, »han blir med tiden en bra och lycklig
människa.» Om någon vill behärska en annan, måste han
först lära sig att lyda, och det har Karl verkligen lärt sig.
— Ja, det är en uppgift och en plikt för alla barn. De skola
visa sina föräldrar och lärare snabb och glad lydnad och få
icke vänta, att man skall säga dem det två gånger. De måste
lämna allt, hvad de hafva för sig, och lyda vid första
kallelsen.
Lydnad mot Gud eller belönad samvetsgrannhet.
— Då biskop E. Thomson († 1870) gjorde en resa i Schweiz
tillsamman med en vän, hade han gärna velat besöka
Cha-mounidalen och Montblanc. Men om han hade utfört denna
plan ocli likväl velat vara i Paris på bestämd tid, så hade
han måst resa på söndagen. Men detta tillät icke hans
samvete. Han beslöt sig därför att afstå från att besöka de
nämnda platserna. Hans reskamrat såg däremot Montblanc,
men aldrig mera hemmet. Han reste på söndagen, hann till
fartyget, men detta jämte passagerarna sjönk i hafvets djup.
Thomson försakade nöjet, kom därför aldrig på fartyget och
undgick på så sätt döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
