Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÖD.
485
trumpetare skyndade genast fram och räddade fanan, som
var på väg att falla i de käjserligas våld. Härefter sprängde
han på sin raska häst och med fanan tätt sluten intill sig
genom en fientlig skara, hvilken genast i fullt språng satte
efter honom. Under sin flykt kommer han upp på en höjd,
där han plötsligt ser hvarje väg att undfly afskuren. Saken
är nämligen den, att vid sidan af denna höjd flyter en
ganska strid flod, till hvilken kullen å den sida, där vår
trumpetare med de eftersättande fienderna befann sig, bildade
en mycket brant strand. Fienderna visste det och jublade.
Trumpetaren var i stor nöd, men han besinnade sig icke
länge, förrän han utropade: »Hjälp mig, min Gud!» Härpå
sporrade han sin häst, hvilken genast tycktes liksom förstå
det allvarsamma i sitt och sin husbondes läge: han gjorde
ett språng från branten ner i floden, hvars andra strand
snart lyckligen uppnåddes. Fienderna stodo slagna af
förvåning, och när de hämtat sig härifrån, nöjde de sig med
att sända trumpetaren några kulor och sina
förbannelser. Ingen vågade likväl följa honom till andra stranden,
där vår käcke trumpetare snart med sin ena hand svängde
den räddade fanan, under det han med den andra handen
satte trumpeten för munnen och blåste, så att det gaf
genljud kring skog och strand, reformationens segerhymn,
Luthers välbekanta psalm:
»Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga;
På honom i all nöd och sorg
Vårt hopp vi vilja bygga».
Skådepänningen. — Vi känna alla Johan Fil.
Frese-nius af hans på svenska utgifna Kommunion- eller
Nattvardsbok. Om honom berättas följande tilldragelse. Då han
ännu var ung, såg han en dag sin moder, som var änka, i
stor nöd och förlägenhet. Han frågade henne om orsaken,
och hon sade, att hon inom en half timme måste hafva en
liten summa pänningar till en alldeles nödvändig utgift, men
visste icke hvarifrån hon skulle få dem. Ynglingen visste
icke heller något råd. Emellertid sade han: »Det synes också
för mig, som vore dessa pänningar alldeles nödvändiga. Jag
skall vända om timglaset, och jag är förvissad, att om Gud
ser dessa pänningar vara nödvändiga, så skickar han oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
