Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppståndelse, Jesu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
UPPSTÅNDELSE, JESU.
Bibliska förebilder: Arons grönskande staf (4 Mos. 17: 5, 8); Jona (Jon.
2: 1. Matth. 12: 40); uppväckandet af änkans son i Sarefat (1 Kon. 17:
19); Jairi dotter; ynglingen i Nain och Lasarus.
Strötankar: Kristi uppståndelse är den säkraste borgen för vår härliga
uppståndelse till evigt lif och det kraftigaste inseglet på återlösningsverkets
fulländning. Denna vår frälsares uppståndelse var a) af honom själf
förkunnad (Matth. 16: 21), b) af änglar bekräftad (Mark. 16: 6), af apostlar
bevittnad (Apg. 1: 22 o. a.) och c) af Kristi uppenbarelse efter döden
stadfästad (Joh. 20: 19). — Vi komma slutligen till uppståndelseundret.
Låt oss helt enkelt erkänna detta faktum; tv endast ur detta såsom
faktum förklaras öfvertygelsen hos apostlarna om Jesu gudssonskap och den
fullständiga förvandling, som med dem försiggick; från modlösa till modigt
vissa, från halfjudaiserande till rent andliga. Ju äldre man blir i studiet
af vetenskaperna — och äfven jag smickrar mig med att hafva studerat
vetenskaperna — desto farligare ser man det vara att med det
abstra-herande förståndet råka i ensidigheter; de lärdas syndaregister är stort;
huru ofta hafva de ej proklamerat fakta såsom omöjligheter, hvilka sed:sn
visat sig äga verklighet. Uppståndelsen frän de döda är något ovanligt,
och därför synes den osannolik; men det är ännu ej detsamma som
omöjlighet; det är osannolikheten, som får maka åt sig för verkligheten.–-
Frälsarens tillvarelsesätt efter uppståndelsen må vi erkänna såsom ett
sätt att vara till, till dess vi uppvisat alla möjliga former för tillvaro.
(Sigurd Ribbing.)
Samtal mellan en judisk doktor och en kristen. —
Under två år — så berättar en evangelisk kristen i R. —
besökte jag allt emellanåt en judisk läkare vid namn L.
Han hörde ofta från min mun evangelium, men ända till
påsken 1885 trodde jag, att hans hjärta var dödt, kallt och
hårdt som järn, emedan mina ord icke syntes göra det
ringaste intryck på honom. Men då jag på påskdagen
nyssnämnda år gick i kyrkan, fann jag där till min stora
förvåning äfven doktor L., som kommit dit för att höra en
påskpredikan. Efter gudstjänsten väntade han vid utgången
på mig, och vi gingo ett stycke väg tillsamman, hvarunder
naturligtvis Herrens uppståndelse utgjorde föremål för vårt
samtal. — Doktor L.: »Judarna hafva högst sannolikt stulit
Jesu lekamen, hvarefter de kristna trott, att han uppstått».
— Jag: »Hvarför hafva då judarna icke visat Jesu lekamen
för världen för att sålunda komma lärjungarna, hvilka
predikade den uppståndne för alla, riktigt på skam?» — Dr L.:
»Då måste lärjungarna själfva hafva stulit Jesu lekamen».
— Jag: »Detta tal är redan mycket gammalt. Men menar
ni, att de rättframma, men nu så skygga lärjungarna voro
i stånd att begå en sådan förbrytelse, ja bedrägeri?» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
