Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Välgärning. Välgörenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
välgärning. välgörenhet.
709
på det de må blifva dina vänner! — Den är tillräckligt rik, som har så
mycket, att han kan öfva välgörenhet. — De flesta människor, äfven de,
som verkligen äro välmenta, låta de tjänster, de bevisa andra, falla från
så stor höjd, att de nästan alltid såra den, som mottager dem. Därför
finns det så många välgörare och så få välgärningar. (A. Kärr.)
Väl förvarade skatter. — En rik köpman i Newyork
gaf en gång 50,000 kronor till en kyrkobyggnad. Några år
därefter förlorade han genom olyckliga omständigheter hela
sin förmögenhet. Då mötte honom en dag en bekant, som
i hånfull ton frågade: »Icke sant, nu skulle de 50,000
kronorna, som du skänkte till kyrkbyggnaden, varit goda att
ha?» — »Min vän», blef svaret, »det är de enda pänningar
jag räddat. Hade jag icke gifvit dem till kyrkan, hade de
nu varit förlorade.»
Pastor Flattichs välgörenhet. — Pastor Flattich i
Wurtemberg var utomordentligt välgörande och lät aldrig
någon gå bort ohulpen. Fattades pänningar, gaf han af
sina kläder, något som ej alltid behagade hans hustru,
isynnerhet som han icke drog i betänkande att utan afseende
på nummerföljden skänka bort sina märkta skjortor och
strumpor. En dag lämnade en trasig gesäll helt förnöjd
pastorns studerkammare, hvarför hon skyndade att se efter,
huru det stod till i byrålådan. Hon märkte genast, hvad
som fattades, och sade i en förebrående ton: »Käre man, nu
har du återigen gifvit bort ett par strumpor, och till och
med de hela!» — »Ja», svarade Flattich ganska lugnt,
»trasiga strumpor hade gesällen själf.»
Johan Fredrik Oberlin. — Såsom liten gosse hörde
den sedermera världsberömde kyrkoherden Oberlin i
Stendalen en fattig kvinna underhandla om priset pä tyget till
en klädning, hvaraf hon var i största behof. Det fattades
henne några skilling i den fordrade summan, och säljaren
ville icke skänka efter dem, hvarför hon med sorgsen
uppsyn lämnade boden. Fredrik Oberlin hörde förhandlingen,
sprang hem efter det lilla han ägde i sin sparbössa, lämnade
det till köpmannen och sade sakta: »Kalla den fattiga hustrun
tillbaka och låt henne nu få klädningstyget!» Härpå
skyndade gossen genast från platsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
