Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL OXENSTJERNAS DÖD.
l^et ömsesidiga misstroende, som, alltifrån Christinas beslut, att utnämna Carl Gustaf till sin
efterträdare, fortvarit mellan denne och den ryktbare Rikskanzleren Axel Oxenstjerna, som
mest af alla arbetat deremot, upphörde med Carl Gustafs tillträde till regeringen. Den nya
Regenten visade Oxenstjerna den största vördnad och kallade honom ”sin fader”, och den
sednare tycktes å sin sida hafva öfverllyttat den kärlek, han alltid hyst för ”den store Gustaf
Adolfs dotter” — såsom han ofta kallade — Christina — på hennes kusin. Oaktadt sin
ålder, vid denna tidpunkt 70 år, fortfor han dock att leda ärenderna, såsom det tycktes, med
oförminskad arbetskraft, och minnet af hans mångbepröfvade verksamhet, såsom Gustaf Adolfs
förmyndare, vän och minister, såsom högste styresman för Protestanternas sak i Tyskland samt
såsom ett bland de mäktigaste verktygen vid det omsider följande fredsslutet, i förening med
hans kraftfulla och oegennyttiga styrelse under Christinas minderårighet, omgöt hans grånade
hjessa med en ovansklig glans, som afunden, den stora förtjenstens smygande följeslagare, fåfängt
sökte att fördunkla.
Dessa illviljans trägna bemödanden förfelade dock ej sin verkan på Christinas ombytliga
sinne. Seende sig i beroende ställning till den store statsmannen, skilde hon honom från
hans embeten och var derjemte i sitt uppförande särdeles onådig mot honom. Den frejdade
veteranen drog sig nu undan till sina gods, der han för sina underhafvande alltid varit hvad
han menade med en aristokrat — i ordets ädlaste bemärkelse — en fader. De gamla
klassiska författarenas skrifter hvilka jemte teologiska ämnen, alltid utgjort hans älsklingsstudier
voro äfven nu i landtlifvets lugn hans vederqvickelse. I samqväm med ortens presterskap
al-handlades grundligt religiösa tvisteämnen, hvarvid välfägnad och skämt icke försakades. Så
t. ex., måhända syftande på sin egen ställning och overksamhet, hvari Drottningens onåd
försatt honom, föreslog han en gång sina lärda gäster att öfversätta en sentenz ur Yirgilius:
”Deus nobis hcec otia fecit”. (En gud har beskärt oss denna hvila). Den, som till allas
belåtenhet, bäst lyckades lösa uppgiften, var en fryntlig komminister, som med upplyftadt glas
utropade: ”Gud vare låf för godt sjelfsvåld!”
Denna ”hvila” var dock ingalunda öfverensstämmande hvarken med Oxenstjernas lynne
eller vana, och varade ej heller länge. Redan under de sista åren af Christinas regering
återkallades den bepröfvade styrmannen till statsrodret, hvilket hans starka hand ännu höll,
då Carl Gustaf blef Konung.
Under den tid Oxenstjerna varit aflägsnad från ärenderna, hade dessa med mindre drift
blifvit behandlade. Många saker lågo efter, och den gamle mannen måste anstränga sig
öf-ver höfvan, för att åter sätta allt i skick. Man varnade honom för hans öfverdrifna
ansträngningar, bad honom betänka de tilltagande åren och krämporna. ”Jag vill heldre dö än va-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
