Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RVART1ANERNA SVÄRJA CARL GUSTAF TROHETSED.
(yarl Gustaf tillträdde regeringen under föga gynnande omständigheter. Riket var
öfverho-padt med skuld och dess inkomster hade genom Christinas frikostighet blifvit betydligen
förminskade. Detta oaktadt var likväl Konungens syftemål, att göra Sveriges makt mera
stadgad och oberoende al främmande makter. Han ansåg Westphaliska freden vara afsiutad i
förtid, mest till Frankrikes förmän, och trodde Sverige kunna vinna ett fullkomligt
oberoende, endast derigenom att det ensamt blef herre öfver stränderna vid Östersjön, hvartill
endast fattades Preussiska och Curländska hamnarne. Icke blott de generaler och soldater, som
deltagit i 30:åriga kriget, med minnet af de segrar och byten som de der vunnit, utan
älven Svenska folket önskade krig, så att det endast var fråga om hvilken makt som först skulle
angripas. Tankarne härom voro delade: många önskade att Danmak borde anfallas, men
Konungen var i synnerhet hågad för ett krig med Pohlen.
Åtminstone till en början felades icke anledningar härtill. Polska Konungen Johan
Ca-simir, som på fädernet härstammade från Wasarne, gjorde, genom sitt sändebud, redan före
Christinas tlironafsägelse, anspråk på Svenska kronan; men då Christina härpå helt kallt
svarade; ”alt hennes irände skulle med 30,000 vittnen bestyrka sin rättighet till densamma,”
och Carl Gustaf på samma framställning gaf det svar: ”att han nog skulle veta att försvara
sin krona”, så nedstämde det Pohlska sändebudet tonen och föreslog i stället fred och
förbund mot Ryssland. Carl Gustaf och Svenskarna, som nödvändigt ville hafva krig och redan
hade alla rustningar härtill i ordning, lyssnade icke till förslaget, utan höllo sig vid hans
förra yttranden, hvilka såsom en förolämpning af svåraste beskaffenhet, icke kunde tålas.
Johan Casimir åter, hvars land var i stor förvirring, sönderslitet af partier och redan hotadt
med ett krig från Ryssland, ville till hvad pris som helst bibehålla freden. I detta
ändamål afsände han en ny och lysande beskickning till Stockholm, men sändebuden blefvo ej
af Konungen mottagne och måste afresa med det besked, att underhandlingarna kunde endast
i Pohlen fortsättas. Några dagar derefter afseglade Carl Gustaf från Dalarön med Svenska flottan,
som förde ett betydligt antal trupper, till Pohlen. Vid alskedet sade någon af Rådsherrarne:
”Hvar träffa vi Eders Maj:t härnäst?” ”1 Warschau” svarade den stolte Konungen.
Samma dag Konungen alreste från Stockholm, anträdde Fältmarskalk Arvid Wittenberg,
med 17,000 man, sitt tåg till Pohlen. De Pohlska förtropparne drefvos på flykten, hvarefter
inom kort den Svenska hären sammanträffade med Pohlska kron-arméen, som, 20,000 man stark,
stod vid floden Notetz i en ganska fördelaktig ställning. Anförare voro Woivoderne af Posen
och Kalisch, hvilka herrar, missnöjde med Johan Casimer, icke allenast sjelfva genast gingo
öfver till Svenskarna, utan äfven lyckades öfvertala hela den åt dem anförtrodda hären att
följa deras exempel. De Pohlska trupperna upplöste sig i följd häraf och Woivodskaperna
Posen och Kalisch gåfvo sig i Svenskarnas våld. Wittenberg hade nu lätt kunnat framtränga
ända till Warschau, emedan Johan Casimir, som litat på den upplösta hären, icke ägde någon
betydligare styrka att uppställa mot Svenskarna; men på befallning stannade han för att
invänta konungen, hvilken med 15,000 man skyndade efter i hans spår.
Vid ankomsten till Pohlen möttes flere Woivoder och andra förnäma herrar, hvilka för
sig och de sina begärde Sveriges skydd. Konungen vann genom sitt raska, glada och
vänliga uppförande mångas tillgifvenhet.
Den Pohlska Konungen var deremot i största förlägenhet. Sedan han hos flere makter,
till och med Turken, sökt hjelp utan att erhålla någon, och de täta beskickningar han
af-sändt med fredsforslag alltjemt misslyckats, gjorde han, genom en af sina kammarherrar, som
under 30:åriga kriget varit i Svensk tjenst och var känd af såväl Carl Gnslaf som hans
Generaler, ett ytterligare försök med begäran, att fä besöka Carl Gustaf, för att personligen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
