Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL XI I AlIUS PIIESTGÅRI).
(Omtryckt).
Jjhuruväl Danmarks första och farligaste försök att återtaga Skåne genom slaget vid Lund
var lyckligen omintetgjort, kunde dock Danska Konungens lystnad efter nämnde landskap
icke så snart tillbakavisas. Vintern mellan 167G och 1677 användes derföre till förnyade
och starka rustningar, hvarigenom på våren kunde i Landskrona landsättas lika talrika
stridskrafter som förra året.
I afsigt alt angripa Danskarna, tågade Carl XI till nyssnämnde stad, deras förnämsta
vapenplats, och uppställde, likasom utmanande, sina trupper helt nära densamma vid de så
kallade Rönneberga högar. Den Danska hären uttågade om natten, och ställde sig i
slagt-ordning midt emot den Svenska; men då Carl på morgonen fann, att fienden var mer än
dubbelt manstark mot hans egna trupper, beslöts att undvika en så olika strid. Återtåget
anträddes derföre; det har blifvit eget i sitt slag, emedan det verkställdes i åsyn af fienden,
hv^rs uppmärksamhet man lyckades alleda. Carl återkom lyckligen till sin vid Christianstad
förlaggda belägringskorps. Danskarna vände sig deremot med hela sin styrka mot Malmö, för
att bemäktiga sig denna fästning. Det misslyckades och, sedan de vid stormningen förlorat
3,000 man, drogo de sig tillbaka till sin gamla ställning vid Landskrona. Underrättad om
den förlust fienden lidit, tågade Carl för andra gången, och nu betydligt manstarkare
till denna stad, der han lyckades tillkämpa sig en lysande seger. Danskarna började
härefter, sedan äfven Christianstad återfallit i Svenskarnes Itänder, uppgifva hoppet att återtaga
Skåne. Största delen af Danska hören gick tillbaka till Seland, ocli krigsrörelserna afstannade.
I detta krig hade så väl Sverige som Danmark uttömt sina bästa krafter; de öfriga
krigförande magterna voro äfven trötta och freden nära för hand. Efter så många lidna
förluster blef den för Sverige fördelaktigare än dess motståndare väntat, i det att, genom det
segrande Frankrikes bemedling, äfven de förlorade Tyska landskaperna återkommo under
Sveriges krona, och allt återställdes på samma fot som före kriget.
Aderton år voro förflutna efter Skånes införlifvande med Sverige, men den eröfrade
provinsens befolkning var ännu Danskt sinnad, hvilket hade till följd, att bland allmogen,
uppeggad af Danska regeringen, ett slags ströfkorpser bildade sig, motsvarande nyare tidens
Guerillor, i historien kända under namn af Snapphanar. Dessa framforo på det
omenskliga-ste, icke allenast mot hvarje Svensk, utan äfven mot egna landsmän, ja till och med
sinsemellan; ty vildsinthet och roflystnad voro den egentliga driffjedern till deras handlingar.
Deras ströfverier gjorde vägarne osäkra, och smärre Svenska trupper blefvo ganska ofta
öfver-raskade och på det ohyggligaste stympade och nedhuggna. Äfven sedan det egentliga
soldatkriget var så godt som slut, tilltog Snapphanekriget i vildhet och förbittring.
Deras fortsatta skändligheter och exempellösa grymhet, oaktadt Carl XI mer än en
gång använde mildhet och lät erbjuda frid och förlåtelse om de höllo sig stilla — retade
Svenskarne och skärpte straffet för de nidingar, hvilka föllo i deras händer. Så t. ex. lät
Johan Gyllenstjerna stegla sjutio Snapphanar utanför Iiristianopei.
En karakteristisk anekdot är följande: Tjugu Blekingska Snapphanar blefvo tillfångatagna
i Sölvitsborg och dömda till galgen. Men ingen bödel fanns på stället, och ingen Svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
