Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL Xhs ÄFVENTYR VII) KUNGSÖR.
f^onung Carl XI vistades gerna på Kungsör, en Kungsgård vid Arboga-åns utlopp i Målaren.
Färderna dit företogos stundom till häst, och det är en sägen, att Konungen, som var en ovanligt
skicklig och ulhällande ryttare, tillryggalagt den 14 mil långa vägen på några få timmar. Till
ombyte gjorde han resan äfven sjöledes, på eti präktig jakt, men råkade dervid i stor lifslära på
Björkfjärden, dä, genom storm, fartyget förolyckades och han blef räddad af en Mälarskeppare, som
i hög tid anlände och förde på sin skuta den skeppsbrutne Konungen med svit till Kungsör.
Skepparen erhöll, till lön för sin tjenst, Konungens guldur, en på den tiden sällsynt skänk.
Från de häftiga ridtcrna berättas bland annat, att Konungen, åtföljd af några llofherrar, hade
tidigt en morgon företagit en utflygt till häst. Vid en stuga blefvo de varse en bondgumma,
som tjärnade smör. Hungrig af ridten, frågade Konungen, om hon kunde gifva dem hvar sin
smörgås. Den vänliga gumman framtog genast brödkakor och frågade, då hon skulle utbreda
smöret, om Ilerrarne behagade Tummagås eller Knifvagås. ”Tummagås,” sade Konungen.
Gumman lade genast en stor klimp smör på kakan, och började med öfvad tumme utbreda
detsamma. Konungen mottog med vänlighet sin smörgås, men Ilerrarne, som funnit tillrednings—
sättet mindre aptitligt, begärde knifvagås och smålogo åt Konungen, som sjelf blef litet
förlägen. Gumman tillagade nu de 51 riga smörgåsarna, men utbredde med knilven smöret helt
tunnt på brödet. Dä alla erhållit sina smörgåsar och Konungen rikligen betalt dem, vände
han hästen mot vinden, som blåste starkt, och satte af i sporrstreck. Ilerrarne följde efter,
hållande tyglarne i ena handen och smörgåsen i den andra. Efter en hall mils ridt, stannade
Konungen och löreslog alt frukostera. Ilerrarne blefvo nu icke litet förvånade, då de funno
allt smöret försvunnet, ty det hade blåst bort under den häftiga ridten; men Konungens
Tummagås hade sin rikliga portion i behåll, och det var nu Konungens tur att skratta åt sitt sällskap,
som fick hålla till godo med bara brödet.
Planchen föreställer ett annat äfventyr. Konungen, endast åtföljd af en Hofherre,
promenerade en vacker vinterdag utåt Arboga å. Ett stycke från slottet träffades en bonde, som
åkte hem med tomma kälkarna från Arboga, der han försålt sitt vedlass. Bonden hade raska
hästar, föret var ypperligt och Konungen fick lust att åka ett stycke med bonden. Denne
stannade, Konungen satte sig på bakkälken, men Hofherren ställde sig på medarne. Bonden
pä framkälken lät sina hästar trafva ut. Konungen gaf sig i språk med honom och Irågade
bland annat, hvad han tyckte om Kungen? ”Hå,” svarade bonden, ”hvad skall man tycka om
en sådan. Får han hållas några år till, så lär väl ingen ha något i behåll. Det må hin
prisa en sådan skinnarekung!” Konungen blef förlägen, men Hofherren utropade i vredesmod:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
