Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ste Carl låta sig nöja med att till en början blott innesluta staden. Vid Svenskarnes
annalkande lät Kommendanten antända förstäderna, bland hvilkas ruiner, ej långt från stadsportarna,
Svenskarne slogo läger. För att omgifva den stora staden, som genomskars af
Weichselflo-den, fick detta läger en ofantlig utsträckning. Väl voro genom tvänne bryggor regementerna
i en slags förening med hvarandra, men hela lägret var på alla sidor öppet och ägde ej
andra förskansningar än sin anförares och soldaternas mod. Fruktlösa voro alla föreställningar
om faran häraf från Generalernes sida; ”bröstvärn,” svarade Konungen, ”äro tecken, mindre
af försigtighet än af hjerlats feghet.” Carls eget tält var lika blottadt som alla öfriga; de
fiendtliga kulorna sväfvade ölver och förbi detsamma samt satte hans och de honom
omgifvan-des lif i stundlig fara. En dag blef General Liewen, under det han talade med Konungen,
dödskjuten framför honom. En annan gång kom en kula och tog bort en fascin, eller
knippa ris, som han höll i handen och en annan gång var han på väg att blifva lefvande
begraf-ven under sand och jord ur en skanskorg, som en styckekula stjelpte öfver honom.
Efter ett par månaders otålig väntan anlände ändtiigen det efterlängtade
belägringsartil-leriet jemte förstärkning från Riga. Nu började genast stadens belägring. Bombarderingen
var så förfärlig, att efter några timmar staden redan brann på liere ställen. Från
rådhustornet, der den första bomben tände, spridde eldpn sig som en brusande ström genom gatorna,
och lade inom kort större delen af staden i aska. Hela natten var trakten rundt omkring
rysligt upplyst af eldskenet. Man bad Kommendanten uppgilva staden; några gingo upp i
ett torn och stötte i trumpeter, till ett tecken att de begärde nåd. Förgäfves! Han ansåg
det stridande mot sin heder att så snart gifva sig, hvarföre det rysliga uppträdet följande dag
förnyades. Nu föreslog väl Kommendanten kapitulalionsvilkor, men Konungen fordrade att
han skulle gifva sig på nåd och onåd. Då han härtill icke lät förmå sig, började
bombkastningen ånyo. Först när staden nästan icke var annat än en grushög och besättningen
sammansmält till hälften, kapitulerade fästningen. Garnisonen blef krigsfångar. Staden
besattes genast af Svenskarne och på eftermiddagen uttågade befälet, 2 Generaler och 174
officerare genom S:t Jacobs-porten till Carl i lägret.
Efter det stolta språk som Kommendanten, General Kanitz, under hela belägringen fört,
väntade han icke det bästa mottagande, och än mindre kunde garnisonens belälhafvare,
General Röbel, hoppas på ett dylikt. Denne sednare hade nemligen, innan belägringen började,
till Carls läger utskickat en öfverlöpare med uppdrag att lönnmörda Konungen. Båda
Generalerna funno sig likväl bedragne. Konungen tog emot dem med största godhet, prisade dem
för deras tapperhet och bjöd dem till sitt bord. Men Thorns fästningsverk, som så länge
uppehållit Carls armée, jemnades med jorden och borgerskapet pålades en kontribution af
100,000 R:dr.
Efter Thorns eröfring följde, utan svärdslag, staden Elbings, som måste betala en
ännu högre brandskatt. Samma öde måste äfven Danzig underkasta sig.
Alla dessa lyckliga operationer bidrogo att i hög grad stärka Carls parti och bringa till
slutligt afgörande tvistefrågan, Augusts afsättning. Större delen af Pohlska adeln började inse
nödvändigheten af detta steg, och från den i Warschau samlade riksdagen afsändes Grefve
Stanislaus Leczynski för att med Carl underhandla härom. Denne Pohlacks ädla och
öppen-hjertiga väsende intog Konungen genast till hans fördel. Han fann sig så road af hans
sällskap att han, så ofta tiden tillät, lät bjuda honom till sig; och ehuruväl beskickningens
ändamål, något afgörande om det nya Konungavalet icke blef härvid beramadt, medförde dock
Carls vänskap för Stanislaus vigtiga följder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
