Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAGET VID PULTAVA.
f id första underrättelse om Mazeppas förräderi hastade Czaren att förstöra hans hufvudstad,
till hvars undsättning Carl för sent anlände. Det var nu långt lidit på hösten 1708
hvari-genom Konungen såg sig, ehuru ogerna, tvungen att afbryta krigsoperationerna och förlägga
sina trupper i vinterqvarter. De blefvo likväl i det ogästvänliga landet föga egnade för den
väl bohölliga hvilan, hvarföre Carl ånyo uppbröt för att längre in i Ukrän söka erhålla bättre.
Vid sjellva Jultiden, och under den strängaste vinter som varit i mannaminne, började således
Carl det vinterfälttåg, som skulle råga mattet af hans krigares lidanden; kölden och snön
tilltog med hvarje dag, lifsmedlen blefvo sällsyntare, kläderna utslitna, och de försvagade
krop-parne allt mer känslige för köldens verkan. Den var så stark, att älven de mest härdade
Svenskar funno den gräslig. Infanteristerna marscherade i fullt lopp så länge de kunde
andas; kavalleristerna stego af sina hästar och sprungo äfvenledes, men det första de sagtade
sig, var genast någon kroppsdel skadad af kylan. Flere tusen man fröso ihjel eller blefvo
förderfvade; och oaktadt allt delta ville dock Carl med storm intaga den lilla staden
Wi-preck. Företaget misslyckades och öfver 1000 Svenskar funno sin graf vid de isbetäckta
vallarne.
Tåget fortsattes härifrån, under otroliga faror och mödor, samt ständiga strider med
ltys-sar, Kosacker och Kalmuckcr, till Pultava, Czarens egentliga vapenplats i Ukrän. Den starka
kölden hade emellertid gilvit vika för blidväder. Snön hade smält, hvaraf floderna högt
uppstigit öfver det låga landet. Alla slätter voro så betäckta med snö, is och vatten, att man
måste vada öfver dem såsom igenom sjöar. Härunder förolyckades mycket både folk och
hästar, hvarjemte en mängd både kanoner och vagnar måste qvarlemnas eller uppbrännas.
Soldaten fördrog med tålamod de oerhörda strapatserna, emedan han såg att Konungen delade
farorna, och skonade sig sjelf mindre än någon annan. Endast en enda soldat beklagade sig
för Konungen öfver det dåliga bröd man nödgades förtära, hvarvid han framräckte till honom
ett stycke deraf., Carl emottog brödet, åt upp alltsammans och sade med godhet: ”det är icke
godt, men det låter dock äta sig.” Och ensamt dessa ord voro i stånd alt försona missnöjet.
Ändtligen var äfven i slutet af Mars, Worskla-lloden, den närmaste till Pultava, lyckligt
öfvergången och belägringen af denna fästning börjad. Den visade sig snart förknippad med
större svårigheter än Konungen hade väntat. Staden var försedd med goda fästningsverk och
hade en besättning af 8000 man. En storm hade kostat lör mycket folk, och Carl hade
inga att förlora; dessutom vågade han icke numera anmoda sina, af den obeskrifiiga bristen
och strapatserna utmattade, soldater om så mycket som förr. Han ville derlöre igenom
hunger tvinga staden att gi 1 va sig; men emeden passen dit icke kunde behörigen bevakas, så blef
det som oftast möjligt att insmyga tillförsel, och äfven förstärkning af både trupper och
ammunition. Ju längre det led på tiden, desto mer förvärrades deremot tillståndet i Svenska
lägret, allt knappare blef det om födan, sä att man slutligen hörde Svenska soldaten yttra, att
han, ju förr desto heldre önskade komma i action, der han kunde få antingen bröd eller död.
Dessa önskningar gingo snart i fullbordan och det bedrölliga skådespelet nalkades sin
utveckling med snabba steg. Den 27 Juni blef Carl vid en skärmytsling blesserad i venstra
foten. Kulan gick in vid fotknölen och ut vid stortån. Vid den allmänna bestörtning och
de uttryck af deltagande, som denna olycka föranledde, sade Konungen med sin vanliga köld:
”det är bara i foten; kulan sitter inne, men jag skall låta skära ut den, så att det hvisslar
efter”, och derefter red han länge, oaktadt sårets smärtor, af och an innan han begaf sig till
sitt qvarter. Under den smärtsamma operationen med kulans uttagande, visade Carl det
största lugn, och ingen af hans omgifning fick göra honom någon handräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
