Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMRESAN.
J/en långsamma resan hade uttröttat Carls tålamod, hvarföre han vid Österrikiska gränsen
skiljde sig ifrån sviten, endast medtagande Baron ltosen och Diiring till följeslagare på den
ensamma och ilande färd han genom Tyskland ville företaga till fäderneslandet. Då fråga
uppstod om sättet alt icke blifva igenkänd, hade Holsteinska Ministern Fabricius gifvit honom det
råd, ”att låna en af Grothusens svarta peruker samt en nattrock af von Miillern och att i
städerna taga in på de största värdshusen, dricka vin och artigt konversera med värdinnan, äta
och dricka mycket, låta afdraga stöflorna och nyttja tofflor, gå till sängs med nattmössa på
hufvudet och sofva till ljusan dag. Iakttoges allt detta, skulle Konungen i Sverige blifva
oi-genkännelig för alla”. Konungen lofvade att, åtminstone i ett och annat, följa de goda råden.
Utstyrd i svart peruk, galonerad hatt, brun rock och blå kappa, fortsatte Konungen resan,
endast åtföljd af de båda förenämnde herrarne som jcmtc honom voro försedde med pass såsom
Svenska Kaptener, hvarvid Konungen kallade sig ”Carl Frisk”. Baron Rosen lemnades dock snart efter,
och Diiring blef Carls enda följeslagare på en ridt, för hvars häftighet han redan de första dagarna
var färdig att duka under. En afton, vid ankomsten till en poststation, föll han vanmägtig af
hästen. Sedan Konungen egnat honom alla omsorger, förklarade han sig ensam vilja fortsätta
resan, och frågade Diiring, som hade reskassan om händer, hur mycket penningar den innehöll.
Diiring uppgaf beloppet till 1000 R:dr i Guld. ”Då taga vi hälften hvar”, sade Konungen
och Diiring kan komma efter när han fått livila upp sig”.
Diiring had och besvor Konungen, att icke ensam, under den mörka natten fortsätta
resan; han vore säker, att endast tre timmars hvila skulle hehöfvas lör honom sjelf, för att
kunna åtfölja Konungen. Men förgäfves var allt öfvertalande, Carl hade fattat sitt beslut och
befallte fram en häst. I denna nöd fann Diiring på en list, och sade till Postmästaren: ”vi
äro Kaptener i Svensk tjenst och af Konungen från Turkiet sända med depescher till Sverige.
Min kamrat vill nu, då han ser mig sjuk, skiljas ifrån mig, för att hinna förr fram och
ensam emollaga en utsatt, belöning. Att förekomma denna hans afsigt är endast möjligt
deri-genom, att han erhåller den sämsta häst ni har; han får då ej så långt försprång och efter
någon hvila torde jag snart kunna hinna honom, åkande med någon af cdra bästa hästar”.
Postmästaren gjorde Diiring till viljes och Konungen fick en häst med alla möjliga olater,
dcrtill halt o. s. v. Det säger sig sjelft, att han nu icke kunde komma särdeles fort,
synnerligen som han i mörker och dimma tog miste öm vägen, så att Diiring, uthvilad och i ett godt
åkdon efter en rask häst, hade glädjen alt på morgonen hinna fatt Konungen. Han fann
honom stående på landsvägen, färdig att till fots fortsätta vägen till nästa station, då Diiring
be-höfde hela sin lilla förställningskonst för att icke röja den andel han hade i tillställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
