Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— För att blifva van vid det nya i
mitt lefnadssätt, sade lilla Dorrit, i det
hon fastade kärleksfulla blickar på sin far;
i sin önskan att vara mrs General lydig
och att behaga honom, hade hon nära på
kallat honom pudding, ja, till och med
prydlig och prentad.
Mr Dorrit rynkade pannan och såg allt
utom belåten ut.
— Jag måste säga, Amy, svarade han,
att det tycks mig som om du haft
tillräcklig tid dertill. Ha — du verkligen
förvånar mig. Du sviker mina
förhoppningar. Fanny har öfv er vunnit alla
sådana små svårigheter, och — hum —
hvarföre skulle ej du äfven kunna det?
— Jag hoppas att det snart skall bli
bättre, sade lilla Dorrit.
— Jag hoppas det, svarade hennes far.
Jag — hum — hoppas det på det
innerligaste, Amy. Jag skickade efter dig
för att få säga dig — hum — för att
allvarligt säga dig, i närvaro af mrs
General, hos hvilken vi alla stå i så stor
förbindelse för hennes godhet att vara
närvarande vid — hum — vid detta och alla
andra tillfällen, — mrs General tillslöt
ögonen — att jag icke är nöjd med dig.
Du gör mrs Generals bemödanden till ett
otacksamt arbete. Du — hum — sätter
mig i stor förlägenhet. Du har alltid (som
jag nämnt för mrs General) varit mitt
mest älskade barn; jag har alltid gjort
dig till min — hum — min vän och mitt
sällskap; som erkänsla derför ber jag —
jag — hum — jag ber dig verkligen bättre
lämpa dig efter omständigheterna — hum
— och pligtenligt göra hvad som
tillkommer din — din ställning.
Mr Dorrit var till och med litet mer
fragmentarisk än vanligt; men han var
ifrig i ämnet och önskade göra ett
särdeles djupt intryck.
— Ja, jag ber, upprepade han, att du
måtte lägga denna sak på sinnet och
allvarligt bemöda dig om att uppföra dig
på ett sätt, som anstår din ställning som
— hum — miss Amy Dorrit, och är
till-fredsställnnde för mig och mrs General.
Då denna dam åberopades, tillslöt hon
åter ögonen; öppnade dem sedan långsamt
och steg upp, samt yttrade följande ord:
— Om miss Amy Dorrit vill egna sin
egen uppmärksamhet åt danandet af sitt
yttre, samt emottaga mitt ringa bistånd i
detta fall, skall ej mr Dorrit vidare
be-höfva oroa sig deröfver. Får jag
begagna mig af detta tillfälle, för att i
ifrågavarande ämne göra den anmärkningen, att
det knappt är passande att betrakta sämre
folk med den uppmärksamhet, som jag
sett en ung, mig mycket kär vän göra?
Man bör ej se på dem. Man bör aldrig
se på något obehagligt. Utom att en
sådan vana kan rubba den graciösa
jemn-vigten i det yttre, som är så väsendtlig
hos väl uppfostrade personer, är den
knappast förenlig med själens förfining. Ett
verkligt förfinadt sinne låtsar vara
okunnigt om tillvaron af allt, som ej är
fullkomligt passande, angenämt och behagligt.
Sedan mrs General gifvit luft åt dessa
upphöjda känslor, gjorde hon en djup
nig-ning, och drog sig tillbaka med en min,
som påminte om prydlig och prim.
Både talande och tigande hade lilla
Dorrit bibehållit sitt lugna allvar och sin
kärleksfulla blick. Utom för ett enda
ögonblick hade den ej förändrats förr än nu.
Men, då hon nu blef lemnad allena med
sin far, darrade hennes hopknäppta
händer, och en undertryckt rörelse var
synlig på hennes ansigte.
Men ej för hennes egen skull. Hon
kände sig väl litet sårad, men sörjde ej
för sig sjelf. Nu som förr sysselsatte sig
hennes tankar endast med honom. Den
svaga misstanke, som föresväfvat henne
allt sedan de tillträdde sin förmögenhet,
att hon ändå aldrig skulle få se honom
sådan han var före fängelsetiden, hade
småningom antagit en tydligare form i
hennes sinne. Hon igenkände, i hvad han
just nyss sagt och i hela hans
uppförande mot henne, den välkända skuggan på
Marshalseamuren. Den tog en ny form,
men det var den gamla sorgliga skuggan.
Med smärtsam motvilja måste hon
erkänna för sig sjelf, att hon ej var
tillräckligt stark för att bortjaga den fruktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
