Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högsta maktpåliggande och att de största
förmåner torde vara att vänta, om han
blott genast erhölle något litet brödstycke.
I den språklära enligt hvars regler mrs
Merdle skrifvit, då hon behandlade detta
vigtiga ämne, fanns i verberna blott ett
modus — Imperativus; och i detta
modus blott ett enda Tempus — Presens
— mrs Merdles verber förelädes med så
mycken enträgenhet mr Merdle att
con-jugera, att hans tröga blod och höga
rockuppslag blefvo helt oroliga härvid.
I detta oroliga tillstånd hade mr Merdle,
under det hans blickar tveksamt irrat kring
hofmästarens blänkande skor, utan att våga
höja sig derifrån, tillkännagifvit sin
önskan att gifva en finare middag. — Ej
någon så särdeles stor middag, men en
utsökt fin middag. Till svar hade
hof-mästaren tillkännagifvit att han icke hade
något emot att se på vid den allra
dyrbaraste tillställning, som i den vägen
möjligen kunde åstadkommas; och nu var den
utsatta dagen kommen.
Mr Merdle stod i ett af sina förmak
med ryggen emot elden, väntande på sina
förnäma gästers ankomst. Sällan eller
aldrig tog han sig friheten att stå med
ryggen mot elden, då han ej var ensam. I
hofmästarens närvaro kunde han aldrig
låtit ett sådant dåd komma sig till last.
Han skulle i dess ställe omfattat sina båda
handlofvar på sitt vanliga
handklofsmes-siga sätt, och spatserat oroligt fram och
åter förbi kaminen eller vandrat
smygande omkring bland sina kostbara möbler,
om hans fruktansvärde tjenare i detta
ögonblick inträdt. De lurande skuggorna,
som tycktes kila ut ur sina gömslen, då
elden flammade upp och åter smyga
tillbaka då lågan mattades af, voro nog
många vittnen af de friheter han tog sig. De
voro till och med alldeles för många,
åtminstone att döma efter de oroliga
blickar, hvarmed han betraktade dem.
Mr Merdles högra hand var upptagen
af aftonens tidning och aftonens tidning
var nästan uteslutande upptagen af mr
Merdle. Hans underbara företag, hans
underbara rikedom, hans underbara bank
fyllde alla tidningens spalter. Så blyg-
sam var dock mr Merdle, oaktadt alla
sina lysande bedrifter, att han snarare såg
ut såsom en person, hvars hus och
egendom blifvit belagda med qvarstad, än som
en kommerciel koloss, värmande sig vid
sin egen härd, medan han väntade att de
smärre skeppen skulle segla in till
middagen.
Se, der komma de alla i hamn! den
förekommande unge Barnacle kom först,
men upphanns i trappan af advokaten.
Denne, som vanligt beväpnad med
dub-bel-lorgnetten och den lilla jurybugningen,
var hänryckt att få träffa den
förekommande unge Barnacle och hemställde
huruvida de skulle komma att sitta in Banco,
såsom vi lagkarlar uttrycka oss, för
någon liten enskildt öfverläggning?
— Ah verkligen, sade den qvicke unge
Barnacle; hvars namn var Ferdinand: tror
ni det?
— Nej, smålog advokaten, tror ni
ingenting, huru skulle då jag kunna tro
något? Ni som är invigd i templets allra
heligaste, då jag blott är en af den
beundrande hopen derutanför.
Advokaten kunde ha lätt handlag och
tungt handslag allt efter den klients
beskaffenhet, som han hade förhand. Med
Ferdinand Barnacle var han lätt som
spin-delväf. Advokaten var detsutom alltid
blygsam och sjelfförringande på sitt sätt.
Advokaten var dessutom en högst
mångsidig man, men cn tråd lopp dock ständigt
igenom hvar och en af hans väfvar, huru
mångfaldiga och olika de än voro. Hvar
och en med hvilken han kom i beröring
var nemligen i hans ögon en juryman;
och denne juryman måste han om möjligt
vinna öfver på sin sida.
— Yår namnkunnige värd och vän, sade
advokaten, vår strålande stjerna på den
kommerciela hemisferen går då öfver till
politiken?
— Går öfver? Han har ju redan
någon tid varit i Parlamentet som ni vet,
svarade den förekommande unge Barnacle.
— Visserligen, sade Advokaten, med
ett skratt, lånadt från den högre
komedien, hvilket var fjerran skiljdt från ett
annat slags skratt, som han lärt af den lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
