- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
85

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skåpet kort derpå begaf sig ned i
matsalen, måste advokaten följa Hans
Lord-ship utför trappan ofeh taga plats bredvid
honom vid bordet, för att få höra
anekdoten till slut. Då kände advokaten med
sig att han också hade ordföranden på
sina fem fingrar och således kunde äta
sin middag med god aptit.

Det var också en middag att reta
aptiten, om han också haft någon. De
sällsyntaste läckerheter, yppigt anrättade
och yppigt serverade; de utsöktaste
frukter, de dyrbaraste viner; mästerverk i guld
och silfver, porslin och kristall;
oräkneliga saker, intagande för alla smakens,
luktens och synens sinnen, hade alla
blif-vit tagna i anspråk, för att göra denna
middag till ett mönster för alla middagar.
O, hvilken underbar man var ej denne
Merdle, hvilken stor man, hvilken
öfver-lägsen man, hur välsignelserikt och
afunds-värdt lottad — med ett ord: hvilken rik
man!

Hvad han sjelf förtärde var som
vanligt knappt värdt åtta pence och han hade
så litet att säga, som någonsin en stor
man plägar ha. Lyckligtvis var lord
Decimus en af dessa sublima naturer, hvilka
ej behöfva underhållas med samtal,
emedan de när som helst finna underhållning
nog i betraktandet af sin egen
förträfflighet. Detta var äfven så till vida
lyckligt, att det satte den blyge unge
medlemmen i stånd att hålla ögonen öppna
så lång stund i sender, som fordrades för
att se hvad han åt. Men så snart lord
Decimus höjde sin stämma, sänkte han
blygt sina ögonlock.

Den förekommande unge Barnacle ocb
advokaten voro egentligen de som talade
af sällskapet. Biskopen skulle äfven
varit oändligt underhållande, om blott hans
oskuld ej varit honom så mycket i vägen.
Vid minsta häntydning på att det låg
något under hvad som sades eller förehades,
var det slut med honom. Yerldsliga
affärer voro öfver hans horizont, han
förstod sig ej på sådant.

Detta framstod serdeles bjert, då
advokaten händelsevis kom att erinra sig, att
han till sitt stora nöje hört sägas att vi

snart skulle få förmånen att värfva till en
af de våra, en klok och förståndig —
icke demonstrater eller skrytsam, men
genom förståndig och praktisk ung man —
vår vän Sparkler.

Ferdinand Barnacle skrattade och sade,
alldeles riktigt, han hade hört detsamma.
En röst var en röst och en sådan är
aldrig att förakta.

Advokaten var ledsen att sakna vår
gode vän mr Sparkler i dag — mr Merdle.

— Han är i Rom med mrs Merdle,
svarade denne gentleman, långsamt
uppvaknande ur en långvarig distraktion,
hvar-under han gnidit en silfversked mot sin
rockärm. Det lärer ej vara nödvändigt
att han är på stället.

— Det magiska namnet Merdle, sade
advokaten med den vanliga
jurybugningen. skall utan tvifvel jemna hvarje
svårighet.

— Åh — ja — jag tror det, instämde
mr Merdle, läggande bort skeden och tafatt
gömmande sina båda händer innanför
uppslagen. Jag tror att folket dernere stå
på min sida och ej skola lägga några
hinder i vägen.

— Ett förträffligt folk! sade advokaten.

— Det gläder mig att ni gillar dem,
sade mr Merdle.

— Och folket på de andra ställena då,
fortfor advokaten med en qvick kastning
af det sluga ögat, i det han vände sig
till sin högtförnäme granne; vi lagkarlar
äro ett nyfiket folk, som älska att snoka
upp än ett än ett annat, som vi sedan
kunna passa in i vårt minnes lappverk;
— folket på de andra ställena, mr Merdle?
Gifva de så berömligt efter för det
mäktiga och vidsträckta inflytandet af ett
dylikt namn, ett dylikt rykte; förena sig
dessa små rännilar så lugnt och stilla och
likasom följande naturens egna lagar, med
loppet af den majestätiska floden, der den
framrullar sin mäktiga våg och sprider
välsignelse till de kringliggande länderna,
att man på förhand kan uträkna och
bestämma deras riktning!

Mr Merdle, något häpen öfver
advokatens vältalighetsström, lät blicken för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free