Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocli för all del låt Flora taga den af
lyen-ne nu. Då Flora på det godlyntaste sätt
i verlden aftog den, öfverraskades hon så
mycket af det ansigte, som då visade sig,
att hon sade:
— Kors hvilken liten god varelse ni
ä’ min vän! hvarpå hon med min af den
älskligaste qvinna tryckte hennes ansigte
mellan sina händer.
Det var ett ögonblicks ord och
handling, Lilla Dorrit hann knappt tänka hur
vänligt det var, då Flora rusade till
frukostbordet, ifrigt sysslade dermed, samt
hals öfver hufvud dök ned i en ström
af ord:
— Jag ä’ riktigt ledsen att jag råkat
vara så sen just denna morgon, då jag
mest af alla önskade och ämnade vara
färdig, för att råka er när ni kom in, och
för att säga er, att den som intresserade
Arthur Clennam endast hälften så
mycket också måste intressera mig och att
jag på det hjertligaste bad er vara
välkommen och var så glad, men i stället
för det väckte de mig aldrig och här
snarkar jag ännu, ville jag nästan säga, om
sanningen vore känd och om ni inte
tycker om hvarken kall fogel eller kokt varm
skinka, som många utom judarne inte gör,
och de har’sam vet sskrupler, hvilka vi
måste respektera ehuru jag må säga, att jag
önskar de hade dem lika starka när de
sälja oss falska varor i stället för äkta,
som inte ä’ värda pengarne, så blir jag
riktigt ledsen, sade Flora.
•. Lilla Dorrit tackade henne och sade
blygt, att té med smör och bröd var allt
hvad hon vanligen —
— Ah prat! mitt kära barn, det vill jag
aldrig höra talas om, sade Flora, under
det hon handterade teköket på det mest
obekymrade sätt, samt började blinka,
emedan hon stänkt hett vatten i sina ögon,
då hon böjde sig ned för att titta i
té-kannan. Ni har kommit hit som vän och
sällskap, det vet ni, om jag får taga mig
den friheten, och jag skulle verkligen
skämmas för mig sjelf om jag kunde låta er
vara här på något annat sätt, och
dessutom så talade Arthur Clennam i sådana
ordalag — men ni ä’ trött min vän.
— Nej, min fru.
— Ni blir så blek, ni har gått för långt
före frukosten, och jag ä’ nästan säker på
att ni bor ett godt stycke härifrån och
borde ha åkt, sade Flora, kors bevara
mig, bevara mig! ä’ det någonting ni skulle
vilja ha?
— Jag mår verkligen fullkomligt bra,
min fru. Jag tackar er så mycket, men
jag mår alldeles bra.
— Drick då ert té genast, jag ber er
derom, sade Flora, och tag den här
vingen och en bit skinka, bry er inte om
mig och vänta inte på mig, för jag bär alltid
sjelf in den här brickan till mr F—s tant, som
frukosterar på sängen och som ä’ ett ganska
älskvärdt äldre fruntimmer och mycket
förståndig också. Mr F-s porträtt hänger
bakom dörren och det ä’ mycket likt, fast det
ä’ för stor panna och hvad den der pelar’n
med sitt marmorgolf angår och staketet
och ett berg så såg jag honom aldrig när
något sådant, och inte ä’ det troligt; att
det hörde till vinhandeln heller; förträfflig
man, men inte alls på det sättet.
Lilla Dorrit såg på porträttet, utan att
dock gifva mycken akt på
hänsyftningar-ne, angående detta mästerstycke.
— Mr F. var mig så tillgifven, att han
ej kunde uthärda att icke se mig, sade
Flora, ehuru jag naturligtvis inte kan
säga hur länge det skulle ha räckt, om
han inte gått bort medan jag ännu var
en ny qvast; värdig man, men inte
poetisk, manlig prosa, men inte romantisk.
Lilla Dorrit såg åter på porträttet.
Artisten hade gifvit det ett hufvud, som i
intellektuel synpunkt skulle ha varit
alltför stort och tungt till och med för
Shakespeare.
— Men det romantiska, fortfor Flora,
under det hon ordnade det rostade
brödet åt mr F—s tant, som jag uppriktigt
sade till mr F. då han friade till mig, och
det skall förvåna er att höra, att han friade
sju gånger: en gång i en hyrvagn, en gång
i en båt, en gång i en kyrka, en gång på
en åsna vid Tunbridge Wells och för
resten på sina knän, det romantiska hade
flytt med Arthur Clennams tidiga dagar,
våra föräldrar Jfsleto oss från hvarandra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
