Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom, men ej ofta, på det lugna ansigte,
som lutade sig öfver sitt arbete.
— Ni bör veta, min vän, sade Flora,
ehuru jag ej tviflar på att ni vet det
redan, ty jag liar icke allenast utkastat
några allmänna vinkar derom, men jag
känner, att jag bär det som ä’ hans namn
med brinnande bokstäfver instämpladt på
min panna, att innan jag blef presenterad
för salig mr F. hade jag varit förlofvad
med Arthur Clennam — mr Clennam
inför allmänheten, då förbehållsamket ä’
nödig, Arthur här — vi voro alla allt för
livarandra; det var i lifvets morgon, det
var sällhet, det var vansinne, det var allt
i den högsta grad, då vi, slitna från
hvarandra, förbyttes till sten, i hvilken
egenskap Arthur for till Cliina och jag blef
salig mr F—s marmorbrud.
Då Flora uttalade dessa ord med - dof
röst, njöt hon utomordentligt deraf.
— Att beskrifva, sade hon, denna
morgons rörelse, när allt inom mig var
marmor och mr F—s tant följde med i en
vagn med glasfönster, som nödvändigt
måste ha varit i stort hehof att repareras,
för annars kunde den inte ha gått
sönder två steg från huset och så att mr
F—s tant måste föras hem likt den femte
November på en rottingsstol; det vill jag
ej försöka, må det vara nog att omtala,
att den ihåliga frukost-ceremonien egde
rum i matsalen dernere och att pappa åt
så mycket inlagd lax, att han var sjuk
flera veckor, och att mr F. ock gjorde en
tur till kontinenten, till Calais, der folket
slogs för oss på bryggan, till dess de
åtskiljde oss, fast inte för alltid, för den
tiden var inte än.
Marmorbruden, som knappt stannade
för att hemta andan, fortfor med största
välvilja att berätta på ett
osammanhän-gande sätt, hvilket man stundom råkar
på hos kött och blod.
— Jag vill draga en slöja öfver detta
drömlif, mr F. var vid godt lynne, hans
aptit var god, han tyckte om maten,
ansåg vinet svagt men drickbart, och allt
var godt, vi återvände till det nära
grannskapet af numro tretti Little Gosling
Street vid Londons dockor och bosatte
oss, men innan vi riktigt upptäckt, att
huspigan sålde fjädern ur ett obegagnadt
bolster, gikten, som steg uppåt, sväfvade
med mr F. till en annan sfer.
Hiåis efterlemnade maka blickade på
hans porträtt, skakade på hufvudet och
torkade sig i ögonen.
— Jag vördar mr F—s minne som en
aktningsvärd man och högst uppmärksam
make, det behöfdes endast att nämna
sparris och den visade sig, eller att ge en
vink om någon liten delikatess att dricka,
och den kom som medelst trolleri i en
halfstops-butelj, det var ej hänryckning
men det var treflighet, jag återvände under
pappas tak och lefde undangömd, om ock
ej lycklig, under några år, till dess pappa
en dag kom helt sakta och öfverraskade
mig med att säga, att Arthur Clennam
väntade på mig dernere. Jag gick ner
och fann honom; fråga mig ej huru jag
fann honom, utom att han ännu var ogift
ännu oförändrad!
Den mörka hemlighetsfullhet, i hvilken
Flora insvepte sig, kunde hafva hejdat
andra fingrar, men ej de små flitiga
fing-rarne, som arbetade bredvid henne. De
arbetade utan uppehåll, och det flitiga
hufvudet böjde sig öfver dem, för att ge akt
på stygnen.
— Fråga mig ej, sade Flora, om jag
ännu älskar honom, eller om han ännu
älskar mig, och hvad slutet skall bli och
när, vi ä’ omgifna af vaksamma ögon och
det ä’ möjligt att vi ä’ ämnade att tråna
bort åtskiljda, för att kanske aldrig mer
återförenas, icke ett ord, icke en anda, icke
en blick, som kan förråda oss! allt måste
bli hemlighetsfullt som grafven; undra
der-före icke om jag skulle synas
jemförelse-vist kall mot Arthur eller Arthur synas
jemförelsevist kall mot mig, vi ha
olyckliga orsaker, det ä’ tillräckligt att vi
förstå dem — tyst!
Allt detta sade Flora med en sådan
öfverilad häftighet, som om hon verkligen
trott derpå. Det är också inga tvifvel
■om, att då Flora verkligen hade arbetat
sig in i sin hafsfrus-rol, hon riktigt trodde
allt hvad hon sålunda sade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
