Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bank, om lian hade något att göra med
dess styrelse. Det här är verkligen
ganska bra uttänkt.
— Jag anhåller, jag ber er, min fru,
afbröt Arthur.
— Ah, mr Clennam, kan ni verkligen
vara sä lättrogen!
Det gjorde ett så plågsamt intryck på
honom att höra henne tala i denna
högdragna ton, att se henne vidröra sina
föraktfulla läppar med solfjädern, att han
ganska allvarsamt sade:
— Tro mig, min fru, det är en
orättvis, en fullkomligt ogrundad misstanke!
— Misstanke? upprepade mrs Govvan.
Icke misstanke, mr Clennam, visshet. Det
är ganska slugt gjordt och tycks också
ha fört er fullkomligt bakom ljuset.
Hon skrattade; slog sig åter på
läp-parne med solfjädern och knyckte på
huf-vudet, liksom om hon velat tillägga: säg
mig icke det. Jag vet att sådant folk
gör allt för hedern af en dylik
förbindelse.
I detta lägliga ögonblick kastade man
bort korten och mr Henry Gowan gick
tvers öfver rummet, i det han sade:
— Om mamma nu kan släppa mr
Clennam för i dag, så vore det godt, ty vi
ha långt att fara och det är sent.
Mr Clennam hade ej annat val än att
stiga upp och mrs Gowan visade honom
till sista ögonblicket samma blick och
samma föraktfulla min.
— Ni har haft en ofantligt lång audiens
hos min mor, sade Gowan, då dörren
tillslöts efter dem. Jag hoppas
uppriktigt att hon ej tråkat ut er?
— Visst icke, sade Clennam.
De hade en liten öppen vagn för sin
resa och voro snart på hemvägen. Gowan,
som körde, tände på en cigarr, men
Clennam afslog den han erbjöd. Hur han än
sträfvade emot, föll han dock i så djupa
tankar, att Gowan åter sade:
— Jag fruktar verkligen att min mor
tråkat ut er?
— Han vaknade upp för att svara:
— Nej, visst icke; men återsjönk i sina
funderingar.
I den sinnesförfattning, som gjorde
ingen orolig, borde hans tankar
förnämligast ha rört sig kring mannen vid hans
sida. Han skulle ha tänkt på morgonen,
då han först såg honom gräfva upp
stenar med klacken, och skulle ha frågat
sig sjelf i*1 vill han på samma vårdslösa,
grymma sätt stöta mig ur sin väg? “Han
skulle ha tänkt, att denna bekantskap
med modern hade blifvit tillvägabragt,
emedan han visste hvad hon skulle säga,
emedan han sålunda kunde göra sin rival
uppmärksam på sin ställning och
högdraget visa honom ur vägen, utan att yttra
ettord i förtroende till honom? Han skulle
ha tänkt att, äfven utan en sådan afsigt,
hade han väl fört honom dit för att leka
med hans undertryckta känslor och plåga
honom? Strömmen af dessa tankar skulle
ibland ha afbrutits af en känsla af
blygsel, som ifrån hans egen öppna karakter
förebrått honom, att han äfven för ett
ögonblick kunde hysa dylika misstankar,
som skulle föreställa honom att detta ej
vore det högsinnade, oegennyttiga
handlingssätt, hvilket han utstakat för sig. Vid
dessa ögonblick skulle striden inom
honom varit svårast; när han då blickat
upp och mött Gowans öga, skulle han
ha ryst till, liksom hade han gjort
honom orätt.
När han sedan såg på den mörka
vägen med sina obestämda föremål, skulle
han småningom ha kommit på den
tanken: “jag undrar, hvart han och jag fara
på lifvets mörka väg? Hur blir det med
oss och nTed henne i den dunkla
framtiden ?“ När han då tänkte på henne,
skulle han ha känt sig oroad af en
förebrående tanke, som hviskade, att det till
och med vore orätt mot henne att hysa
ovilja för honom, och att, genom att så
lätt bli intagen mot honom, gjorde han
sig mindre fortjent af henne än förut.
— Ni är bestämdt vid dåligt lynne,
sade Gowan, jag fruktar verkligen att
min mor alldeles tråkat ut er.
— Nej, visst icke, jag försäkrar er
derom sade Clennam. Det är ingenting
— ingenting!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
