Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Då, ej något svar följde, frågade
mr Meagles åter:
— Yar så god och säg mig, om hon
är hemma?
— Jag förmodar, att hon är det, sade
rösten tvärt efter en stunds uppehåll; men
det är bäst att ni kommer in. så skall
jag höra efter.
De instängdes helt plötsligt i det täppta
mörka huset; personen rasslade bort och
sade, talande från en högre ståndpunkt:
— Kom upp, om ni behagar; ni kan
inte falla omkull öfver något.
De trefvade sig uppför trappan,
vägledda af ett svagt sken, hvilket visade
sig vara ljuset från gatlyktan, som lyste
genom ett fönster; och personen lemnade
dem instängda i ett qvaft rum.
— Det här är besynnerligt, sade mr
Meagles sakta.
— Kätt besynnerligt, svarade Clennam
i samma ton; men vi ha vunnit vår
önskan och det är hufvudsaken. Här
kommer någon med ljus.
Ljuset kom från en lampa, buren af
en gammal gumma, som var mycket
smutsig, mycket skrynklig och torr.
— Hon är hemma, sade hon (det var
samma röst, som hade talat förut); och
hon kommer straxt. Sedan hon nedsatt
lampan på bordet, aftorkade den gamla
sina händer med förklädet, hvilket hon
kunde ha gjort i evighet, utan att få dem
rena, betraktade de fremmande med ett
par skumma ögon, samt begaf sig bort.
Om det fruntimmer, som de kommit
att besöka, verkligen för närvarande
bebodde huset, tycktes hon ha tagit sitt
qvarter der, alldeles som hon skulle ha
gjort i en österländsk karavanserai. En
liten fyrkantig matta midt på golfvet,
några möbler, som tydligen ej hörde dit,
kringspridda koffertar och rese-effekter,
utgjorde rummets innehåll. Under någon
af dess förra ordentliga innehafvare hade
det lilla qvafva rummet bestått sig ett
forgyldt pelarbord med spegel; men
förgyllningen var lika förbleknad som
fjolårets blommor och glaset så betäckt med
dam och smuts, att det tycktes på ett
magiskt sätt bevara alla dimmor och fult
väder, som det återspeglat. De
fremmande hade haft ett par minuter att se sig
omkring, innan dörren öppnades och miss
Wade steg in.
Hon var alldeles den samma, som då
de åtskiljdes. Lika vacker, lika spotsk,
lika otillgänglig. Hon visade ingen
öf-verraskning vid deras åsyn, ej heller
någon annan sinnesrörelse. Hon bad dem
sätta sig, men förblef sjelf stående och
förekom genast alla inledningar från
deras sida.
— Jag förmodar, sade hon, att jag vet
orsaken, som förskaffar mig äran af ert
besök. Vi kunna genast skrida dertill.
— Orsaken är då Tattycoram, sade
mr Meagles.
— Jag gissade det.
— Miss Wade, sade mr Meagles, vill
ni vara så god och säga mig, om ni vet
något om henne.
— Ja bevars. Jag vet att hon är här
hos mig.
— Låt mig då säga er, sade mr
Meagles, att jag med glädje skulle föra
henne tillbaka till mig och att min hustru
och dotter gerna skulle återse henne. Hon
har länge varit hos oss, vi glömma ej de
anspråk hon kan ha på oss, och jag
hoppas att vi äfven veta att visa henne
und-seende.
— J veten att visa henne undseende,
svarade hon med jemn, afmätt röst.
Hvar-före ?
— Jag tänker att min vän ville säga,
inföll Arthur Clennam, emedan mr
Meagles tycktes förlägen om ett svar,
und-seende med den oförnuftiga häftighet, som
stundom öfverväldigar den stackars
flickan. då hon tror sig åsidosatt. Och den
tar ibland öfverhanden öfver hennes bättre
känslor.
Miss Wades läppar drogo sig till ett
småleende, under det hon betraktade honom.
— Verkligen? var hela hennes svar.
Sedan hon lemnat honom detta korta
svar på hans yttranden, stod hon vid
bordet så fullkomligt lugn, att mr Meagles
stirrade på henne, som om han varit
tjusad, och förmådde ei engång med blicken
bedja Clennam säg? något mer. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
