Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flintwinchs och med botten af sitt mot
brädden af sin gästs, samt drack en skål
för den intima bekantskap, som han
förutsåg. Mr Flintwinch besvarade
allvarsamt skålen, drack allt det vin, som han
kunde fa, men sade ingenting. För hvarje
gång mr Blandois klingade med glasen
(hvilket skedde hvarje gång han fyllde
dem), klingade mr Flintwinch ganska
ordentligt tillbaka och skulle visst ej haft
något emot att draga försorg för sin
kamrats del af vinet så väl som för sin egen;
ty med undantag af gommen var han ett
fullkomligt vinfat.
Kortligen, mr Blandois fann, att han
genom att hälla vin i den tystlåtne
Flint-wincli ej gjorde honom öppenhjertig utan
sluten. Dessutom såg det ut som om
han med fullkomlig lätthet skulle kunna
hålla ut hela natten; ja. följande dag och
natt också, om så komme i fråga;
hvar-emot mr Blandois kände ett otydligt
medvetande om, att han började prata nästan
för djerft och skrytsamt. Han slöt
der-före undfägnaden vid tredje buteljen.
— Vill ni trassera på oss i morgon,
min herre? frågade mr Flintwinch, med
afiarsmin, när de skiljdes.
— Min juvel, svarade den andre, i det
han med båda händer fattade honom i
kragen. Jag vill trassera på er; var inte
rädd. Adiö, min Flintwinch. Emottag
till afsked, han gaf honom en sydländsk
omfamning och en smällkyss på hvardera
kindbenet, en gentlemans hedersord på att
ni skall se mig igen. Blixt och dunder,
ni skall se mig åter.
Han inställde sig dock icke följande
dagen, ehuru det omtålta brefvet ganska
riktigt ankom. Då mr Flintwinch på
qväl-len frågade efter honom, fick lian till sin
förvåning höra, att han betalt sin räkning
och farit tillbaka öfver Calais.
Emellertid bade Jeremias af den bekantskap ban
gjort med hans rörliga ansigte kommit
till en liflig öfvertygelse om, att mr
Blandois denna gäng skulle hålla sitt ord och
låta se sig igen.
TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
Hvar och en kan när som helst på
hufvudstadens folkrika gator gå förbi
någon mager, skrynklig, gulblek gammal
man (som man kunde tro nedfallen från
stjernorna, om på hirnlahvalfvet funnes
någon stjerna så dunkel, att man kunde
misstänka den, för alt ha gifvit ifran sig
en så svag gnista) som smyger sig fram
med en rädd min, liksom han vore yr i
hufvudet och förskrämd af bullret och
oväsendet. Denne gamle man är alltid
liten till växten. Om han någonsin varit
en reslig gubbe, så har han nu krupit
ihop till en liten gubbe; om han alltid
varit en liten gubbe, så har han nu
skrump-nat till en än mindre gubbe. Formen och
färgen på hans rock ha aldrig under nå-
gon tidpunkt varit moderna. Den har
tydligen icke varit gjord för honom, ej
heller för någon annan dödlig individ.
Nagon leverantör en gros har tagit mätt
af ödet för fem tusen rockar af denna
beskaffenhet och nu har ödet lånat denna
gamla rock åt denne gamle man, såsom
tillhörande en lång, oändlig följd af gamla
gubbar. Den har alltid stora dunkla
me-tallknappar, som ej likna några andra
knappar. Denne gamle gubbe bär en hatt,
som är tummad och luggsliten, men dock
omedgörlig. ty den har aldrig velat foga
sig efter formen på hans stackars hufvud.
Hans grofva skjorta och halsduk ha ej
mer individualitet än hans rock och hatt;
de ha samma utseende af att ej tillhöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
