Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma att hysa intresse — jag säger ej
att du gör det nu, ehuru det ej heller är
omöjligt — kan komma att någon gång
hysa intresse för någon annan; ett intresse,
ej oförenligt med den tillgifvenhet, som
läster dig här.
Ilon var mycket, mycket blek och
skakade under tystnad sitt liufvud.
— Det kan hända, bästa lilla Dorrit.
— Nej. Nej. Nej. Hon skakade på
hufvudet för hvarje gång hon långsamt
upprepade detta ord, med en min af tålig
smärta, som han sedan länge ihågkom.
Ja, den tid kom, då han inom dess
fängelsemurar, inom detta samma rum, väl
ihågkom den.
— Men, om det någonsin skulle hända,
så säg mig det, mitt bästa barn. Förtro
mig sanningen, visa mig föremålet för ett
dylikt intresse, och med allt det nit, den
aktning den vänskap och vördnad, som
jag känner för dig, mitt hjertas goda lilla
Dorrit, vill jag försöka att bevisa dig en
verklig tjenst.
— O tack, tack! Men ack nej, ack nej,
ack nej! Då hon sade detta, såg hon på
honom, under det hon sammanknäppte
sina små spensliga händer och hennes röst
hade samma uttryck af undergifvenhet
som förut.
— Jag vill ej nu påtvinga mig något
förtroende. Jag ber dig endast lita på
mig utan tvekan.
—- Kan jag göra mindre, när ni är så
god emot mig?
— Då vill du fullkomligt lita på mig?
Vill du lofva att ej dölja för mig någon
hemlig smärta eller oro?
— Nästan ingen.
— Och du känner ingen nu?
Hon skakade på hufvudet. Men hon
var mycket blek.
— Då jag går till hvila i qväll och
mina tankar återvända till detta sorgliga
ställe — ty det göra de hvarje qväll,
äfven när jag ej sett dig — får jag tro,
att det ej är någon smärta utom detta
rum, sådant det är nu, med sina vanliga
innevånare, som gnager på lilla Dorrits
hjerta?
Hon tycktes fästa sig vid dessa ord —
han ihågkom också detta, långt efteråt —
och sade, lifligare:
— Ja, mr Clennam; ja, det kan ni!
Den bräckliga trappan, som aldrig
underlät att ge underrättelse om, när någon
gick upp- eller nedför densamma,
knarrade under snabba steg och det lät
vidare, som om en liten ångmachin med
mer ånga än den kunde göra bruk af,
arbetade sig fram till kammaren. Då den
närmade sig, hvilket den gjorde mycket
hastigt, tycktes den arbeta med ökad kraft;
efter en knackning på dörren, lät det som
om den lutat sig ned och frustat genom
nyckelhålet.
Innan Maggy hann till dörren,
öppnades den utifrån af mr Pancks, som stod
der utan hatt och med sitt blottade
huf-vud i vildaste oordning, samt blickade på
Clennam och lilla Dorrit öfver hennes
axel. Han hade en tänd cigarr i handen
och förde med sig ångor af öl och
tobaksrök.
— Pancks, trollkarlen, anmärkte han
helt andlös, spådomar.
Der stod han nu svartmuskig och
småleende, andades hårdt och hade ett det
besynnerligaste uttryck i sitt ansigte, som
om han på en gång varit Marshalseas
triumferande egare, dess marskalk, alla
fångvaktarne och alla medlemmarne. i
stället för att han var sin principals mullvad.
I denna sin stora sjelfbelåtenhet förde
han cigarren till sina läppar (ehuru han
tydligen ej var rökare) och tog ett så
djupt drag ur den, under det han tillslöt
sitt högra öga, att han nästan qväfdes
och fick ett anfall af konvulsiviska
rysningar. Men äfven midt under denna
paroxysm försökte han upprepa de ord,
med hvilka han helst presenterade sig
sjelf:
— Pa-ancks, tro-ollkarlen, spådomar.
— Jag tillbringar min afton dernere
med de andra, sade Pancks. Jag har
sjungit. Jag har tagit en stämma i hvit
sand och i grå sand. Jag känner inte
te’et. Det gör ingenting. Jag ä’ me’ om
allt. Det ä’ detsamma bara man hörs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
