Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Er matsmältning är dessutom bara
nonsens, sade hon. Jag talar ej mer om
er matsmältning. Jag talar om ert sätt.
— Mrs Merdle, svarade hennes man,
det är er affär. Ni gör les honneurs,
jag skaffar pengar.
— Jag väntar ej af er att ni skall
förtjusa folk, sade mrs Merdle, i det hon
ledigt lutade sig mot kuddarne. Jag fordrar
ej, att ni skall göra er något besvär eller
försöka att vara intagande. Jag endast
ber er ej bekymra er om något — eller
låtsas ej bekymra er om något — som
alla andra göra.
— Har jag någonsin sagt att jag
bekymrar mig om något ? frågade mr Merdle.
— Sagt? Nej! Ingen skulle lyssna till
er om ni sade det. Men ni visar det.
— Visar hvad? Hvad visar jag?
frågade mr Merdle brådskande.
— Det bar jag redan sagt er. Ni
visar att ni drar med er affärerna med
dertill hörande planer och omsorger, i
stället för att lemna dem i City, eller hvart
de än höra, sade mrs Merdle. Åtminstone
ser det så ut. Utseendet är allt: och det
är allt livad jag begär. Om ni vore
timmerman, kunde ni inte vara mer
upptagen af beräkningar och funderingar öfver
er dags användande, än ni nu vanligen
tyckes vara.
— Timmerman! upprepade mr Merdle,
i det lian qväfde något som liknade en
suck. Jag skulle ej ha så mycket emot
att vara en timmerman, mrs Merdle.
— Och mitt lidande förorsakas deraf,
fortsatte denna dam, utan att bry sig om
den med låg röst yttrade anmärkningen;
detta är ej tonen i societeten, ni måste
derföre lägga bort det, mr Merdle. Om
ni betviffar mitt omdöme, så kan ni ju
till och med fråga Edmund Sparkler.
Dörren hade öppnats och mrs Merdle
betraktade nu genom lorgnetten sin sons
hufvud.
— Edmund; vi önska din närvaro.
Mr Sparkler, som endast stuckit in huf-
vudet och sett sig omkring i rummet, utan
att inträda (som om han höll på att
undersöka huset för att få reda på den der
unga damen utan allt nonsens), lät nu
kroppen följa och stod inför dem. Med
några få ord, afpassade efter hans
förstånd, framställde mrs Merdle den å bane
varande frågan.
Sedan den unge gentlemannen med
ängslig, mjeltsjuk min känt på sin skjortkrage,
som om den varit hans puls, sade han:
“att han hört åtskilliga personer göra
denna anmärkning.*
— Edmund Sparkler har hört det
anmärkas, sade mrs Merdle med matt men
triumferande röst. Åh, utan tvifvel ha
alla hört det anmärkas!
Detta var verkligen ingen orimlig
slutsats; då man betänker, att mr Sparkler
troligen vore den sista personen i en
församling menskliga varelser, hvilken var
mottaglig för intryck af något, som
tilldrog sig i hans närvaro.
— Och jag vågar säga, att Edmund
Sparkler kan upplysa er om, på hvad sätt
han hört det anmärkt, sade mrs Merdle,
i det hon hviftade åt sin man med sin
älsklingshand.
— Jag kan ej, sade mr Sparkler,
sedan han känt sig på pulsen på samma
sätt som förut, jag kan inte åtaga mig
att säga hur det kom sig — ty mitt minne
är förb —dt dåligt. Men då jag var i
sällskap med brodern till en förb—dt
hygglig flicka — väl uppfostrad också —
utan allt skenheligt nonsens — vid den
omtalta tiden —
— Så ja! Bry dig inte om systern,
anmärkte mrs Merdle, litet otåligt. Hvad
sade brodern?
— Sa’ aldrig ord, mamma, svarade mr
Sparkler. En lika tystlåten ungdom som
jag. Har lika ondt efter ett yttrande.
— Någon sade något, svarade mrs
Merdle. Bry dig ej om hvem det var.
— (Jag försäkrar att jag ej det
minsta gör det, sade mr Sparkler.)
— Men säg oss hvad det var.
Mr Sparkler kände sig åter på pulsen
och lät sig genomgå någon slags sträng
själsdisciplin, innan han svarade:
— Personer tala om min guvernör —
uttrycket är ej mitt eget —
complimen-tera ibland på ett ganska vackert sätt
min guvernör öfver att vara omätligt rik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
