Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gud bevare mig, Arthur — Doyce
oc’i Clennam! utropade detta fruntimmer,
hvem skulle nå’nsin ha tänkt på att få
se en sådan syn och var så god och
ursäkta mig i bara en blus men jag tänkte
min själ verkligen aldrig och en urblekt
rutig en till pä köpet som är så mycket
värre men vår lilla vän häller på att göra
mig en, inte för att jag behöfver
skam-mas för att tala om det för er, ty ni vet
nog att det finnes sådana saker som
kjortlar, och som vi kommit öfverens om att
profva efter frukosten så är det skälet,
ehuru jag skulle önska den ej vore så
illa stärkt.
— Jag borde göra en ursäkt för att
komma så här tidigt och utan all
förberedelse, sade Arthur, men jag är säker
på att ni förlåter mig när jag säger er
orsaken.
— Under en tid, som nu är för alltid
förbi Arthur, återtog mrs Finching,
ursäkta mig Doyce och Clennam är
oändligt riktigare fast det otvifvelaktigt
aflägs-nar oss från hvarandra ehuru det ju är
afståndet som lånar förtrollning åt
utsig-ten, fast jag inte tycker det och om jag
gjorde det, så förmodar jag att det
betydligt skulle bero af utsigtens natur, men
jag pratar härs och tvärs nu igen och
ni villar alldeles bort mig.
Hon blickade ömt på honom och fortfor:
— Under en tid som nu är för alltid
förbi skulle det verkligen ha låtit
besynnerligt för Arthur Clennam — med Doyce
och Clennam förhåller det sig
naturligtvis annorlunda — att göra ursäkt om han
kommit hit hvilken tid som helst, men det
är förbi och det som är förbi kan aldrig
återkomma utom gurkor i hans eget fall
som stackars mr F. brukade säga när
han var vid godt lynne och derför aldrig
åt dem.
Hon höll på att laga i ordning té, när
Arthur kom in och slutade nu hastigt
denna förrättning.
— Pappa, sade hon hemlighetsfullt och
hviskande, under det hon lade locket på
tekannan, sitter helt sömnig i lilla salen
och äter sitt färska ägg bredvid
Cityartikeln, alldeles som en pickande hack-
spett och behöfver aldrig veta att ni är
här, att ni vet väl att vi kan ha
förtroende till vår lilla vän när hon kommer
ned och har slutat sin tillklippning på
bordet deroppe.
Arthur sade henne, i så få ord som
möjligt, att han kommit för att se deras
lilla vän och hvad han hade att omtala
för deras lilla vän. Yid denna
förvånande nyhet hopknäppte Flora sina händer,
började darra och ntgöt tårar af
deltagande och glädje, lik en godhjertad
varelse. som hon också verkligen var.
— För all del låt mig fa gå ur vägen
först, sade Flora, i det hon satte
händerna för öronen och närmade sig dörren,
eller jag vet att jag skall bli alldeles utom
mig och skrika och göra allt värre, och
nu i morgse så såg den lilla snälla
varelsen så snygg och nätt och god ut och
ändå så fattig och nu en förmögenhet är
det verkligen så och det förtjenar hon
också! och far jag tala om det för mr
F — s tant Arthur inte Doyce och
Clennam för denna enda gång och inte för
någon del om ni har någonting emot det.
Arthur nickade sitt bifall, emedan Flora
hindrade honom från alla muntliga
meddelanden. Flora nickade tacksamt tillbaka
och skyndade ur rummet.
Lilla Dorrits steg hördes redan på
trappan och ögonblicket derpå var hon vid
dörren. Hur mycket han än bjöd till att
lugna sig, kunde han ej förmå sitt ansigte
att antaga dess vanliga tittryck, så att
samma ögonblick lilla Dorrit såg honom,
släppte hon sitt arbete och utropade:
— Mr Clennam! Hvad är på färde?
— Ingentings, ingenting. Det vill säga,
ingen olycka har händt Jag har
kommit för att omtala något för er, men det
är nyheten om en stor lycka.
— Stor lycka?
— Underbar lycka!
De stodo vid ett fönster och hennes
ögon, fulla af ljus, voro fästade på hans
ansigte. Han lade sin arm omkring
hennes lif, då han såg, att hon var nära att
sjunka till golfvet. Hon lade en hand på
hans arm. dels för att stödja sig på
honom, dels för att sålunda bibehålla deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
