Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke höras om man ropade ditin från mrs
Clennams rum, ty väggar, dörrar och
pa-nelningar i det gamla huset voro så
tjocka och tunga att dc togo bort ljudet;
men dereinot kunde man lätt komma ditin i
hvilken drägt, vid hvilken timma och
hvilken temperatur som helst. Vid
säng-hufvudgärden, och icke en half aln frän
mrs Flintwinchs öra, satt en ringklocka,
hvars snöre hängde inne hos mrs
Clen-nam, och hvilket hon kunde räcka med
handen. Sä snart klockan hördes ringa
lor Affery upp ur sömnen, och stod inne
i den sjukas rum innan hon ännu hunnit
bli vaken.
Efter att hafva lijelpt sin fru i säng,
tändt hennes lampa och sagt henne god
natt, kröp mrs Flintwinch in i reden som
vanligt, med undantag likväl att hennes
herre och man ännu icke infunnit sig.
Det var hennes herre och man sjelf som
nu blef föremålet för mrs Flintwinch dröm
— aldeles tvertemot de flesta filosofers
mening, enligt hvilken detta utgöres af
det sista som tankarne sysselsatte sig med.
Det förekom henne som om hon
vaknade efter att hafva sofvit några timmar,
och fann att Jeremia ännu icke gått till
sängs; som om hon då såg på ljuset,
hvilket ännu stod och brann, och
mätande tiden på samma sätt som Alfred den
store, blef hon bestyrkt i den tron att
hon sofvit ansenligt länge; som om hon
derefter steg upp, svepte in sig i en shawl,
satte på sig sina skor och gick ut på
trappan för att, helt förundrad, söka rätt
på Jeremia.
Trappan var af verkligt träd och så
fast som någonsin behöfdes, och Affery
gick rakt nedför den utan någon af de
afvikningar, som bruka vara så vanliga i
drömmar. Hon sväfvade icke öfver den,
utan trädde på den ganska riktigt, och
höll sig fast i ledstängerna för att
vägleda sig, emedan hennes ljus hade
slocknat. I ett hörn af förstugan, nära
ingångsdörren, fanns ett litet
mottagningsrum, icke olikt ett brunnskar, med ett
enda fönster, så smalt som hade det blifvit
uppristadt. I detta rnm, som aldrig
begagnades, brann nu ett ljus.
Mrs Flintwinch gick tvers öfver
förstugan hvarvid hon kände kylan från det
kalla stengolfvet tränga igenom på hennes
strumplösa fotter, samt tittade mellan de
rostiga gångjernen pä dörren, hvilken stod
halföppen. Hon väntade sig att få se
Jeremia djup insomnad, eller
öfverväldi-gad genom en slag-attack, men han satt
der helt lugn på en stol, vaken och som
vanligt vid god helsa. Men hvad nu —
huru? — Gud förlåte oss våra synder!
— Mrs Flintwinch mumlade någonting i
den vägen, och det svartnade för hennes
ögon. —
Ty, den vakne mr Flintwfnch satt och
vakade öfver mr Flintwinch, som sof.
Han satt på ena sidan om ett litet bord,
och betraktade skarpt sig sjelf på andra
sidan, som med hakan nedsjunken på
bröstet satt och snarkade djupt. Den
vakne Flintwinch satt med ansigtet helt
och hållet vändt mot sin hustru, den
sof-vande Flintwinch syntes i profil. Den
vakne Flintwinch var det sannskyldiga
originalet; den sofvande Flintwinch var
dubbelbilden. På samma sätt som hon
skulle hafva uppfattat skilnaden mellan
ett verkligt föremål och bilden deraf i
spegeln, blef nu denna olikhet dem
emellan klar för Affery, under det att det
allt-jemt gick omkring i hennes hufvud.
I fall hon hade hyst något tvifvel om
hvilken som var hennes egen Jeremia, så
skulle det snart hafva gifvit sig tillkänna
genom hans otålighet. Han såg sig
omkring för att få tag uti något
anfallsvapen, tog fatt uti ljussaxen, och innan han
använde den på det långvekta ljuset, stötte
han till den sofvande dermed, såsom
hade han velat ränna den genom kroppen
pä honom.
— Hvem år det? Hvad står på?
ropade den sofvande och sprang upp.
Mr Flintwinch gjorde en rörelse med
ljussaxen, som skulle han velat tysta sin
kamrat genom att stoppa den i halsen på
honom; när kamraten fått besinna sig
litet, gnuggade han sig i ögonen och sade:
— Jag hade glömt hvar jag var.
— Du har sofvit, sade Jeremia
snä-sigt, betraktande sin klocka, — i hela två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
