Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då man undantog de milda, ljusbruna
ögonen. Ett lindrigt böjdt hufvud, en
späd liten figur, ett par små flitiga, fort
färdiga händer, oeh en tarflig drägt —
den måste i sanning varit serdeles tarflig
för att man skulle märka det så noga,
ty den var eljest så nätt och omsorgsfull;
— sådan var lilla Dorrit, när hon satt vid
sitt arbete.
Alla dessa, så väl enskildta som
allmänna, upplysningar, angående lilla
Dorrit, erhöll Arthur under dagens lopp, dels
genom att nyttja sina ögon, dels genom
att lyssna till mrs Afferys berättelser.
Om mrs Affery hade haft någon egen
vilja eller förmåga så skulle den
troligtvis hafva varit ogynnsam för lilla Dorrit.
Men som “de der två kloka ena“ — dem
mrs Affery oupphörligen hänvisade allting
till, och i hvilka hennes egen
personlighet helt och hållet tillintetgjordes — som de
hade kommit öfverens om att antaga lilla
Dorrit såsom någonting som skulle så vara,
så återstod för henne ingenting annat än att
lämpa sig derefter. På samma sätt skulle
mrs Affery, ifall de två kloka ena hade
beslutat mörda lilla Dorrit en aftonstund,
och mrs Affery blifvit tillsagd att hålla
ljuset, ovedersägligen hafva gjort det.
Det var på mellanstunderna under det
hon stekte rapphönan, som den sjuka
skulle hafva, och tillredde biffstek och
pudding till de andras middagsmåltid, som
mrs Affery meddelade de ofvan
antecknade upplysningarne, livarvid hon
beständigt tittade in med hufvudet genom
dörren sedan hon väl gått ut, för att
in-pregla alla sina förmaningar till motstånd
mot de två kloka ena. Det syntes hafva
blifvit en rigtig passion hos mrs
Flint-winch att uppegga husets enda son mot dem.
Under dagens lopp gjorde Arthur också
en rund kring hela huset. Tråkigt och
mörkt fann han det. De torftiga rummen,
som stått obegagnade år från år, tycktes
hafva försjunkit i en dyster letargi, utur
hvilken ingenting i verlden kunde väcka
dem. Möblerna, få och skräpigå, syntes
snarare stå der för att förvaras an för
att pryda rummen, och ingenstädes i huset
fanns någonting som ägde någon färg; ’’
hvad färg som hade funnits hade
längesedan farit sin väg på hädangångna
solstrålar — och blifvit absorberad,
kanhända i blommor, fjärilar, skiftande
fogelfjä-drar, ädla stenar, och Gud vet livad.
Der fanns icke ett enda rakt golf
alltifrån grunden och upp till takfoten; taken
i rummen buro de mest fantastiska moln
af rök och dam, så att gamla gummor
skulle hafva kunnat spå deri vida bättre
än i kaffesump; de iskalla kaminerna
visade inga andra tecken till att någonsin
hafva varit uppvärmda, än i de små
högar af sot som hade fallit ner ur
skorstenarne och foro omkring i små mörka
livirflar så snart dörrarne öppnades. I
livad som förr i verlden hade varit ett
förmak, fanns ett par smala speglar mod
hemska processioner af svarta figurer som
spatserade omkring ramarne, bärande svarta
girlander; men många af dessa voro i
saknad af armar och ben och en liten svart
Cupido, med starkt tycke af en
likbju-dare, hade svingat sig omkring på sin
axel oeh kommit upp och ned, och ena
armen hade fallit utaf helt och hållet.
Det rum, som Arthur Clennams aflidne
far hade begagnat till kontor då denne
först mindes honom, var så fullkomligt
oförändradt att man kunde föreställa sig
att han fanns der ännu i osynlig måtto,
på samma sätt som hans efterlemnade
kära maka i synlig måtto befann sig i
sitt rum ofvanpå, och att Jeremia
Flint-vinch ännu alltjemt gick negocierande från
den ena till den andra. Hans porträtt
hängde på väggen, mörkt och dystert, i
allvarlig tystnad, med ögonen oafvändt
rigtade på lians son, så som de hade
varit rigtade på denne när lifvet lemnade
dem, och, såsom det tycktes, uppmanande
honom med strängt allvar att fortfara i
det företag han hade börjat; men om
någon eftergift på sin mors sida bade han
numera intet hopp, och något annat
medel att lugna sina misstankar hade han
längesedan uppgifvit allt hopp att kunna
finna. Nere i källarne likasom uppe i
sänkamrarne stodo ännu på sina gamla
ställen gamla saker, som voro förfallna
af ålder; ända till tomma drickestunnor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
