- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
59

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tydligt att dömma af hela sällskapets
all-’ männa ton, att de kommit derhän att
anse oförmögenhet att hetala sina skulder
som menniskoslägtets normal-tillstånd och
betalandet deraf som en stundom
utbrytande sjukdom.

På detta besynnerliga ställe och med
dessa besynnerliga spöklika figurer, som
rörde sig omkring honom, betraktade
Arthur Clennam alla dessa förberedelser som
om de tillhört en dröm. Ett bihang
der-till var ock den hemmastadde Tip, som
med en slags hemsk förnöjelse öfver
Kryp-ins ressurser, visade på den
kommunistiska köksbrasan, hvilken underhölls
genom subskription af medlemmarne, och
vattenkittelu, underhållen på samma sätt,
samt åtskilliga andra artiklar, ledande till
den slutsatsen att bästa sättet att blifva
frisk, rik och vis var att komma till
Marshalsea.

Man hade satt de båda borden
tillsammans i ett hörn och der gjort en
ganska dräglig bädd; fremliugen lemnades
nu allena med stolarne,
presidents-tribu-nen, ölångorna, sågspån, piptändare,
spottlådor och sömn. Men det dröjde länge,
innan denne sednare ^förenade sig med
hvilan. Det nya i scenen, hans
oförmodade ankomst dit, känslan att vara
instängd, minnet af rummet deruppe, af de
båda bröderna och framför allt af den
blyga, barnsliga gestalten, i hvars ansigte
han nu trodde sig kunna märka spår af
brist, ja, kanske af hunger, höll honom
vaken och orolig.

Och tankar, som stodo i den
besynnerligaste förbindelse med fängelset, men
som alltid angingo fängelset, plågade
honom som maran under det han låg der
vaken. Hade man likkistor i ordning för
dem, som möjligen kunde dö i fängelset,
hur förvarades de, hvar förvarades de,
hvar begrofvos de döda, hur fördes de
ut, hvilka ceremonier iakttogos, kunde en
oförsonlig kreditor arrestera äfven de
döda? Och om man ville fly, var det
någon möjlighet att undkomma? Om en
fånge kunde klättra uppför murfen med
tillhjelp af ett rep och en änterhake, hur

skulle han komma ned på andra sidan?
Eller om han skulle kunna komma upp
på taket, stjäla sig utför en trappa,
smyga ut genom en dörr och blifva
bortblandad i hopen? Och om elden komme lös
i fängelset, om det skulle hända medan
han låge der?

Men alla dessa ofrivilliga luftsprång af
hans fantasi, voro dock endast ramen till
den tafla, på hvilken han ständigt såg
trenne figurer. Hans far, med samma
orörliga blick, som han haft i
dödsstunden, förmörkade målningen; hans mor med
upplyftad arm för att skydda sig för hans
misstankar; liten Dorrit med sin bedjande
hand på faderns arm och det nedböjda
hufvudet bortvändt.

Om hans mor hade något gammalt
skäl, som hon väl kände, att vara god
mot denna stackars flicka! Om denne
fånge, som nu sof lugnt — Gud gifve
det —- vid ljuset af den stora
Domedagen skulle finna, att hon varit
orsaken till hans undergång! Om någon
af hennes eller af hans fars handlingar
äfven på det aflägsnaste sätt bidragit till
att sänka de båda brödernas gråhåriga
hufvuden så lågt!

En hastig tanke genomkorsade hans
sinne. Fann hans mor någon motvigt för
denna långa fångenskap här, i den långa
tid, som hon varit instängd i sitt rum?
Jag medger, att jag medverkat till denne
mans insättande. Jag har lidit derföre
på mitt sätt. Han aftynar i sitt
fängelse; jag i mitt. Jag har gjort bot.

Då alla andra tankar bortbleknat,
bibehöll denna ännu herraväldet öfver
honom. Då han somnade, syntes hon
framför honom i sin rullstol, bortvisande
honom med detta rättfärdigande. Då han
vaknade och sprang upp, förskräckt för
ingenting, ljödo ännu följande ord i hans
öron, som om hennes röst hade uttalat
dem långsamt vid hans hufvudgärd, för
att störa hans hvila: »Han vissnar bort

i sitt fängelse; jag vissnar bort i mitt,
obeveklig rättvisa är skipad; hvad är jag
skyldig i detta fall?8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free