Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hade ingen egen sjelfskapad tillvaro.
Sjelfva deras gång var egen för denna
menniskoras. De hade sitt särskilta sätt
att krypande smyga sig omkring hörnet,
som om de för alltid gingo till
assistansen. Då de hostade, hostade de som folk
vana att bli förgätna på trappsteg och
i dragiga förstugor, väntande svar på
bref, skrifna med urblekt bläck, hvilkas
läsning förorsakade mottagarne af dessa
manuskripter mycken själsansträngniug,
men ingen tillfredsställelse. Då de
betraktade den förbigående fremligen,
betraktade de honom med lånande blickar,
hungriga, skarpa, spekulerande på hans
medgörlighet i händelse de komme att
öfverföra något förtroende-budskap till
honom, på sannolikheten att han skulle
gifva någon vacker dusör. Tiggeriet, i
alla gestalter, i kommission och för egen
räkning, lutade sig fram i deras höga
skuldror, vaggade i deras ostadiga gång,
knäppte och hopfäste och stoppade och
drog på deras kläder, nötte deras
knapphål, utstack ur deras figurer i skepnad af
smutsiga bandändar och utdunstade i
brän-vinsångor ur deras munnar.
Då dessa personer gingo förbi Arthur
Clennam, under det han stod stilla på
gården, och en af dem vände sig om,
frågande om han kunde vara honom till
någon tjenst, rann det honom i sinnet,
att han ville tala än en gång med Dorrit,
innan han aflägsnade sig. Hon skulle nu
hafva hämtat sig från sin första
öfver-raskning, och skulle kanske känna sig
mer obesvärad. Han frågade en af
brödraskapets medlemmar (som hade två röda
sillar i handen, en brödbulle och en
skoborste under armen), hvilket vore det
närmaste ställe, der han kunde få en kopp
kaffe. Den obeskrifbare svarade i
uppmuntrande ordalag och förde honom till
ett kaffehus, ett stenkast derifrån.
— Känner ni Miss Dorrit? frågade den
nye klienten.
Den obeskrifbare kände tvenne med
detta namn; den ena var född derinne —
Det var den rätta! Det var den rätta?
Den obeskrifbare hade kändt henne
många år. Hvad den andra Miss Dorrit an-
gick, så bodde den obeskrifbare i samma
hus som hon och hennes onkel.
Detta förändrade klientens redan till
hälften uppgjorda plan, att stanna på
kaffehuset till dess den obeskrifbare skulle
underrätta honom om, att Dorrit kommit
ut på gatan. Han anförtrodde den
obeskrifbare ett budskap till henne,
innehållande, att den gäst, som förliden afton
besökte hennes far, anhöll om några
minuters samtal med henne, hemma hos
hennes onkel; erhöll vidare från samma
källa underrättelse om dennes boning, som
låg ganska nära; affärdade den
obeskrifbare, som var ganska belåten med sin
halfva krona; och sedan han hastigt
intagit någon forfriskning på kaffehuset,
be-gaf han sig skyndsamt till
klarinett-blå-sarens bostad.
I detta hus funnos så många
hyresgäster, att dörrposten tycktes lika fullsatt
med handtag till ’klocksträngar, som en
katedral-orgel med stämmor. Osäker om
hvilken kunde vara klarinettstämman,
funderade han på saken, då en fjäderboll
flög ut genom ett fönster och slog på
hans hatt. Han märkte då i fönstret en
jalusi med inskrift, .mr Cripples Akademi;
och en annan rad, Afton-undervisning;
samt bakom jalusi’n en liten bleklagd gosse
med en smörgås och ett sällträ. Som
han kunde nå fönstret från trappa.n, såg
han in öfver jalusi’n, återlemnade
fjäderbollen och gjorde sin fråga.
— Dorrit? sade den lille bleklagde
gossen (Master Cripples egen). Mr Dorrit?
Tredje klocksträngen och en knackning.
Mr Cripples lärjungar tycktes hafva
begagnat porten som skrifbok, ty så
öf-verklottrad var den med blyerts. De ofta
återkommande inskrifterna, Gamle Dorrit
och Smutsige Dick, som oftast
sammanbundna, tycktes tillkännagifva personliga
anspelningar af mr Cripples lärjungar.
Det var tillräcklig tid att göra dessa
anmärkningar, innan dörren öppnades af den
stackars gubben sjelf.
— Ha, sade han, långsamt
påminnande sig Arthur, ni blef instängd i går afton ?
— Ja, mr Dorrit. Jag hoppas snart
få råka er brorsdotter bär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
